Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domen över de levande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta
slog han den fotsida fångdräkten omkring sig
och gick med långsamma steg fram och åter den
korta vägen från dörren och till den plats på
väggen, ovanför vilket fönstret med järngallret
satt. Där talade Nils sakta med sin egen själ.
Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt
sköt förhänget undan från det lilla fönstret på
den stängda dörren, varifrån man från korridoren
utan att synas kunde blicka in i fångens cell.
»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga.
»Men mor hade aldrig behövt bedja mig att icke
röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har
givit henne den, därför att hon eljest icke ville
tro mig! Stackars mor! Hon har nog av sitt,
och jag skulle inte kunna leva, om jag visste,
att hon hade det så tungt som jag. Men hon
hade aldrig behövt bedja mig om detta. Ty jag
skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull
är jag, och så mycket har jag förbrutit i min
levnads dagar, att jag icke kan bliva som andra.
Aldrig kan jag komma ut bland människor och
bliva dem lik. Jag är för vek till sådant, och jag
skulle aldrig kunna lida, att människorna sågo
på mig, när jag kände, att de visste allt. De
skulle aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager
på mig allt och lider allt, då måste Gud en gång
förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»
Så enfaldigt och rättfram gingo Nils
Tufvessons tankar, när han i cellen blev ensam med
sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i
så tydliga ord, och kanske hade han det ej så
klart för sig själv, allt vad som i själva verket
drev honom att handla som han giorde. Men allt
som dagarna gingo, slutade han upp att räkna
deras gång, och han kände endast, att han själv
blivit en annan, och att allt nu syntes honom så
enkelt och klart.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
