Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Folkets fädra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och såg vagnen försvinna i skymningen. När
hon vände åter, mötte hon Inga Persdotter, som
bar en lykta och var på väg till stallet. Efter
henne gick Nils, och från trappan såg Elin hur
mörkret i stalldörren uppslukade lyktskenet, så
att endast en liten strimma ljus blev kvar. Den
föll genom en springa ut över snön, och den
tunga dörren var stängd.
V.
Från denna dag hatade Inga Persdotter sin
svärdotter, och hon dolde det icke, ej heller
skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann
hon endast fel och lyten, och hennes hat låg i
öppen dag, för vem som ville höra och se.
Elin visste sig ingen annan råd, än att gå
ur vägen. Med Nils vågade hon ej tala, och hon
visste också, att det ej skulle lönat sig.
Men dagen efter, att brodern hade besökt
Elin, satt svärmodern vid kvällsbordet länge tyst,
som om hon ruvat över något.
»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon
till sist.
Och Elin förstod, att hon talade till Nils,
fastän hon betraktade henne. Hon förstod också,
att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut,
och att alltsammans var mellan dem båda på
förhand avtalat mot henne själv.
»Det är bäst jag går», fortfor den onda
kvinnan, »ty här kan jag ej bliva. Du Elin, gör mig
till skam för andra, och du gråter, så fort du får
se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina
femtonhundra kronor, som jag skall ha. Då är du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 04:26:31 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tufvesson/0063.html
