Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Årstiderna. (Naturskildring) - A. Våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga, daggiga gräs, dessa skiftande skogar och denna
hänförande, föryngrande luft, där vi dricka hälsan? Ja,
vi beundra, vi gråta, vi le, vi genomströmmas af lycka,
vi kunna omfamna hvarandra i våra hjärtans förtjusning,
och likväl är det alltid, alltid något bakom. Hvad är
detta okända, som klyfver våra känslor och skuggar vår
hänförelse? Det är det kommande mörkret, som kastar
sin skugga öfver ett nästan odödligt ljus; det är den
stundande hösten, som strör sina gula blad ända in i
vårens gladaste grönska. Om de redan fölle öfver oss,
skulle de tynga oss mindre, vi skulle igenkänna våra
gamla förtrogna, natten och döden, vi skulle bära dem
lättare. Men därför att de hota på afstånd vår lyckliga
fröjd, därför synas de fruktansvärda, därför smyga de
vemodet in i »glädjens blomster på jordens mull».
Till-lägg härtill för Finland ödemarkernas enslighet,
vinternatten, kampen för tillvaron, hafsvågornas,
insjövågornas entoniga brus samt slutligen historiens pröfningar,
och jag tror att vi skola förstå hvarför vi aldrig fullt
kunna tro på det närvarande eller i det finna vår
högsta lust.
Så är det med oss, vi må förneka det huru envist
som helst. Naturen har färgat oss sådana. Men om
denna natur gjort längtan bofast i våra hjärtan och låtit
våra skönaste sånger uppspira ur sorgen, så har hon
till gengäld gifvit oss djupare intryck. All mänsklig
uppfattning behöfver en gräns. Vår jordiska tillvaro är
ändlig, hon rör sig inom en värld af beständiga växlingar;
vi kunna ana, hoppas, tillbedja den eviga skönheten och
den eviga glädjen, men vi kunna icke uppfatta, icke
fasthålla dem. Skönheten vore för oss icke mera skön,
om hon icke i hvarje ögonblick stode gentemot en
förvissning; glädjen skulle mätta och trötta oss, om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
