Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
och Rysslands intressen. Nödvändigheten att åt pohlska
sidan sätta en gräns Tör Rysslands utvidgning hade stått
klar för Carl X:s öga och sednare tider hafva ådagalagt
beräkningens vishet. Aldrig har, menskligt att döma, ryska
väldet sväfvat i större fara, än då Carl XII, förvissad om
pohlska konungens vänskap, med den bästa här, någon
svensk konung anfört, inbröt öfver dess gränser mot
Moskwa, under det en annan svensk krigshär gick på
Petersburg och oro i Rysslands inre hotade det med
upplösning. Kosackerna hade begärt Carls hjelp; turkar och
tartarer erbjödo förbund. När vi hålla oss blott till den
militäriska situationen och betrakta den stora planens
misslyckande, tränger sig oemotståndligen på oss en aningsfull
känsla af det förutbestämda öde, hvilket ofta ensamt
återstår att förklara de vigtigaste omslag i historien. —
Visserligen skulle Carl XII, om han angripit saken mindre i
dess rot, kunnat slå ryssarne i flera drabbningar, men utan
att dermed något annat vunnits, än att den afgörande strid
blifvit uppskjuten, hvilken Sverige förr eller sednare, på
en gång eller efterhand, måst utkämpa och — förlora. Ar
då icke det verkliga förhållandet, att Sveriges fall ifrån en
höjd, hvilken det med onaturlig öfveransträngning nått och
innehaft, nu skedde med glans och ära, i stället for att det
under mindre ovanliga efterträdare möjligen kunnat gå i
långsamt sjunkande? Vi besvara ej frågan, men den måste
förnekas, innan stafven brytes öfver Carl XII:s envisa
krigslystnad.
Dock har fördömelsen uttalats icke mindre af
häfdatecknare, som satt lyckan högre än dygden, än af Carl XII:s
samtida adel, som från början var enväldets vedersakare
och hade att bära stridens lidanden. Under Carl XII:s
framgångsrika år hade dock intet missnöje kunnat göra
sig hördt; man vet blott, att grannarnes anfallsförbund
blifvit befordradt af förhoppningar på inre oro i Sveriges
utrikes provinser och af Patkuls förräderi, hvilket ur
missnöjet med reductionen sugit sin giftiga näring. När den
unge konungen, omgifven af rådvilla tjenare, dock genast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
