Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Afhandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Undter sådäna omständigheter inträffade konung Adolf
Fredriks frånfälle d. 12 Februari 1771 och satte partierna
genast i rörelse, emedan riksdag för sådana tillfällen var
föreskrifven. Emedan ministrarne stodo oberedda och utan
penningar, måste de genom sin credit söka fylla bristen.
Osterman lyckades låna betydliga summor, men de
förhoppningar på franskt understöd, hvilka den nye konungens
vistelse i Paris lät hattarne hysa, öppnade för dem ännu rikare
källor. Emellertid försågos Osterman och Gooderich snart
med penningar af sina hof. De inrättade mösscomptoiren i
Stockholm voro ej mindre verksamma att bearbeta landets
opinion än centralhattklubben, i hvilken till och med hofvets
förnämsta anhängare inom senaten hade den
ogrannlagenheten att deltaga. En afgörande omständighet var, att ett
straxt efter sista riksdagens upplösning fattadt senatsbeslut
gjort hattstyrelsen hatad i landet. På grund af adliga
privilegierna hade nemligen rådet vid ett förslags upprättande
till en hög syssla föredragit tvenne adelsmän framför deras
ofrälse medsökande. De ofrälse stånden hade aldrig
uttryckligen erkänt en sådan adelns företrädesrätt. De hade
deremot år 1723 ingått en förening inbördes att vidmagthålla
den punkt i regeringsformen, som bjöd, att vid platsers
besättande ingen för sin ringare härkomst skulle förskjutas.
Under partistriderna hade denna ståndsfråga sedermera
hvilat. Genom rådets nyssnämnda beslut kallades den ånyo
till lif, såsom det synes, icke utan att konungamagtens
vänner inom senaten förstodo, hvad dermed kunde vinnas[1].
Ofrälse stånden, som under de båda sista riksdagarne
lärt känna sin öfvermagt och ofta mot adeln gjort den
gällande, hade ej varit benägna att fördraga rådets beslut.
Borgerskapet i Stockholm hade genast, sedan det blifvit
bekant, hållit trägna möten för att öfverlägga om medlen till
motstånd. Stridskrifter mot adeln och hattrådet hade
uppviglat folket. Häraf begagnade sig måhända Ostermans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
