Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde delen - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na tystnad, som tryckte honom. ”Vasili Prjatschnikov”, fortsatte
han med sitt godmodiga leende, kring de fuktiga läpparna, i det han
vände sig till den mest framstående bland gästerna. ”Enligt vad
jag i dag fått höra, har Vasili Prjatschnikov duellerat i Tver med
Kvitski och skjutit honom.”
Liksom det nästan alltid händer, att man tycker, att man stöter
sig just på en öm fläck, så hade Stepan Arkadjevitsj den känslan,
att samtalet olyckligtvis för vart ögonblick berörde Alexei
Alexan-drovitsjs ömma punkt. Han ville åter föra sin svåger åt sidan,
men Alexei Alexandrovitsj själv frågade nyfiket: ”Varför har
Prjatschnikov då duellerat?”
”Med anledning av hustruns otrohet. Han uppförde sig vackert
och stiligt. Han utmanade älskaren och sköt ner honom.”
”Ah!” sade Alexei Alexandrovitsj lugnt och lämnade med
uppdragna ögonbryn matsalen för att gå in i salongen. I
mellanrummet träffade han Darja.
”Vad jag gläder mig åt att ni kommit”, sade hon till honom
med ett ängsligt leende. ”Jag har något angeläget att tala med
er om. Vi kunna ta plats här.”
Med ett uttryck av likgiltighet, som de uppdragna ögonbrynen
förlänade hans ansikte, slog Alexei Alexandrovitsj sig ned bredvid
Darja och smålog tvunget.
”Det är mig så mycket angenämare”, svarade han, ”som jag
måste be er om ursäkt och genast rekommendera mig. Jag måste
avresa i morgon.”
Darja Alexandrovna var fullt och fast övertygad om Annas oskuld
och kände nu, hur hon bleknade och hur hennes läppar darrade av
vrede mot denna kalla, känslolösa människa, som med sådant lugn
grep sig an med att tillintetgöra hennes olyckliga väninna.
”Alexei Alexandrovitsj”, sade hon och blickade honom i ögonen
med förtvivlans beslutsamhet, ”jag frågade er i går efter Anna,
och ni svarade mig ej. Hur är det med henne?”
”Jag tror, att hon är frisk, Darja Alexandrovna”, svarade Alexei
Alexandrovitsj, utan att se på henne.
”Alexei Alexandrovitsj, förlåt mig, ty jag har ju egentligen
ingen rättighet . . . Men jag älskar och högaktar Anna som en syster.
Jag ber, jag bönfaller er att säga mig, vad som förefallit mellan
er två. Vad har ni att förebrå henne?”
Alexei Alexandrovitsj rynkade pannan, slöt ögonen nästan helt
och hållet och sänkte huvudet.
”Jag förutsätter, att er man meddelat er de skäl, som göra det
nödvändgt för mig att förändra mitt nuvarande förhållande till
Anna Arkadjevna”, svarade han, utan att se henne i ögonen. Med
missbelåten min vände han sig om och följde med blicken unga
Schtscherbatzki, som gick genom rummet.
”Jag tror det ej, jag tror det ej, jag kan icke tro det!” svarade
Darja och trycljte med en energisk åtbörd sina knotiga händer mot
bröstet. Hon reste sig hastigt upp och lade sin hand på Alexei
Alex-androvitsjs arm. ”Här bli vi störda, var snäil och följ med dit in.”
Darjas sinnesrörelse gjorde intryck på Alexei Alexandrovitsj. Han
21. — Anna Karenina. 321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
