Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bort ligga begravna där nere. Dina känslor äro något, som angår
endast ditt samvete, men gentemot dig, mig själv och Gud har jag
skyldigheten att visa dig dina plikter. Ditt Uv har sammanfogats
med mitt, icke genom människorna, utan genom Gud. Detta band
kan avslitas endast genom ett brott, och ett sådant brott drar
oåterkalleligen med sig sitt straff.”
”Jag begriper ingenting av det, du säger. Ack, min Gud, och
olyckligtvis är jag så förskräckligt trött!” sade hon, i det hon
samtidigt grävde med händerna i håret efter de kvarblivna hårnålarna.
”Anna, för Guds skull, tala inte så!” sade han milt. ”Kanske
jag misstar mig, men var förvissad om att vad jag säger, det säger
jag såväl i ditt som i mitt intresse. Jag är dock din man, och
jag älskar dig.”
För ett ögonblick hade hon sänkt ansiktet, och det ironiska
uttrycket hade lämnat hennes blick. Men orden ”jag älskar dig”
gjorde henne åter upprörd. Hon tänkte: ”Han älskar mig? Kan
han då över huvud taget älska? Om han icke hade hört, att det
existerar något sådant som kärlek, skulle han säkerligen icke betjäna
sig av ett sådant uttryck. Han vet ju inte alls, vad kärlek
egentligen är.”
”Alexei Alexandrovitsj, jag förstår dig verkligen inte”, svarade
hon. ”Förklara tydligare för mig, vad som enligt din åsikt . . .”
”Var god och låt mig tala ut. Jag älskar dig. Men jag vill icke
tala om mig. De, som denna sak huvudsakligen angår, äro vår son
och du själv. Jag säger ännu en gång: det är mycket möjligt, att
mina ord förefalla dig absolut gagnlösa och opåkallade; kanske
de endast äro framkallade till följd av ett misstag från min sida.
I så fall ber jag dig om ursäkt. Men om du nu känner, att det
gives en grundad anledning till mina ord, så ber jag dig väl begrunda
dem och, om ditt hjärta driver dig därtill, att uttala dig fritt och
öppet gentemot dig.”
Utan att själv veta det, sade Alexei Alexandrovitsj något helt
annat, än när han strax förut lagt sina ord till rätta.
”Jag har ingenting att säga dig. Jo”, tillade hon hastigt, i det
hon endast med svårighet återhöll ett leende. ”Det är verkligen
på tiden att gå till sängs.”
Alexei Alexandrovitsj suckade och gick, utan att säga ett ord, in
i sängkammaren.
Då hon kom in dit, låg han redan. Hans läppar voro
hoppressade med ett strängt uttryck, och hans ögon sågo icke alls på henne.
Anna lade sig i sin säng och väntade för vart ögonblick, att han
skulle börja tala med henne. Men han teg. Hon väntade länge,
utan att röra sig, och till sist glömde hon honom helt och hållet.
Hon tänkte endast på den andra; hon tyckte sig se honom, och
hon kände, hur hennes hjärta vid denna föreställning fylldes av
oro och brottslig glädje. Plötsligt hörde hon ett regelbundet, lugnt
visslande genom näsan. I första ögonblicket tycktes Alexei
Alexandrovitsj bli förskräckt över sin egen vissling och höll inne med
den, men sedan visslandet hoppat över två andetag, började det åter
med lugn regelbundenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
