Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Tolstoys dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke inom sig själf utan i Gud, icke för sig själf
utan för Gud. — — — Jag tänker på döden och
det besynnerliga i att människor icke vilja dö,
ehuru ingenting håller dem kvar, och jag kominer
att erinra mig fångar som så lefva sig in i
fängelseförhållandena att de icke vilja utan till och med
frukta friheten. Så ha också vi vant oss vid lifvets
fängelse ock hysa rädsla för att komma i frihet. Vi
äro hitsända för att göra Guds gärning. Men hur väl
passar icke här liknelsen om tjänaren som i sin herres
frånvaro, i stället för att göra livad han blifvit
ålagd, förskingrar sin herres egendom. — — —
Döden är öfvergången från ett medvetande
tillstånd till ett annat, från en föreställning om världen
till en annan. Det är som förflyttades man från en
scen med tillhörande dekorationer till en annan. I
öfvergångsmomentet fattar man att det som man höll
för verklighet blott var föreställning, och vi öfvergå
från en föreställning till en annan. Vid tiden för
öfvergången upptäcka vi eller känna vi åtminstone
den renaste verkligheten. Till följd häraf är
dödsögonblicket så viktigt och dyrbart. — — —
Vi äro förelagda att vandra denna stupande stig
och under vår vandring bevara det ljus som blifvit
oss anförtrott. Allt hvad vi kunna göra är att hjälpa
hvarandra på färden för att bära detta ljus. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
