Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Det är sant, att mänskligheten är underkastad
lidanden till kropp och själ, som ofta äro
öfverväldi-gande, fullkomligt outhärdliga, hvilka ingen
ansträngning, ingen filosofi kan sätta henne i stånd att
uthärda. Det elände, som omgifver människolifvet,
synes oss ofta så stort, att det ej kan öfverdrifvas;
det tyckes ej medgifva någon tröst, någon lindring.
Vi kunna inför detsamma ej känna någon glädje;
vi kunna ej lyfta oss öfver det. Det tränger till
våra själars djup, och uttorkar själfva källorna till
vår kraft. Men ehuru allt detta är sant — ehuru
det mänskliga eländet är oerhördt — följer ej däraf,
att alltsammans ej är lyckans sanna verktyg och
grund. Vi se under kroppslig sjukdom, att den
omständigheten, att vi känna vissa ting ytterligt och
outhärdligt plågsamma, ej kan härleda sig från något
ondt i tingen själfva utan därifrån, att vårt lif är
ofullkomligt; de kunna vara betingelserna för en
naturlig och sann njutning.
Människans lif, hennes sanna och egentliga lif,
hennes hälsa, är af en sådan storhet, af en sådan
kraft och vidd, att det borde absorbera och förvandla
till sin glädjes tjänare allt, som vi nu känna som ett
oerhördt lidande, all ångest, alla förluster. Människans
lif mätes efter hennes lidande. Det är ett sådant
lif, så väldigt, så djupt medvetande, så rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
