Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Ismar och Reva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231:
gondag, sora skulle komma och gå liksom
milliontals andra morgondagar."
Hon hade stigit upp, medan hon talade, och
stod med blicken riktad mot det håll, der de
aflägsna kullarna stängde utsigten. I det jag,
liggande på ena knäet bredvid baljan, som jag ännu
höll på att fylla med jord, såg upp på henne,
ungdomen, skönheten och det ädla sinnelaget
förkroppsligade, kom en af de stunder, som komma för alla
— en af de stunder, då vi med vördnad och bäfvan
inse, hvad vi i sjelfva verket äro, blott skum, som
slungas upp af evighetens haf och ett ögonblick
sväfvar deröfver, innan det åter nedsjunker i den
hemlighetsfulla källa, hvarifrån det leder sitt
upphof. Äfven för henne och för mig skulle en dag
komma, då andra tankfulla ögon, blickande på den
af samma sol upplysta sköna verlden, skulle söka
tänka sig, att denna en gång lyst för andra, lika
unga och hoppfulla som de sjelfva.
Hon måtte läst något dylikt i mina ögon, då
hon vände sig till mig.
"Min far säger, att jag är alldeles för mycket
fallen för att hängifva mig åt sådana der fantasier",
sade hon med ett lätt skratt. "Han säger, att om
jag ej tager mig till vara, kommer jag en vacker
dag att skrifva vers."
Jag bör nämna, att man icke blott ansåg
vers-skrifning vara ett dåligt sätt att använda tiden,
utan äfven att sjelfva det poetiska temperamentet,
efter hvad erfarenheten visat, långt ifrån gjorde
sin egare lycklig. Hulmar sjelf egde det i ej ringa
grad, men hade mycket motverkat dess inflytande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
