Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18 Utis och Ulmene
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173-
åsynen af det väldiga vattenfallet, hvars dån
åhöraren förnam trots ett afstånd af tusentals mil.
Ulmene omtalade nu för första gången något,
som hon sparat till detta tillfälle. Till sin
förvåning hörde Utis, att hon varit närvarande i Zarene
Paluthas hvardagsrum, då i den tilltagande
aftonskymningen hans lifliga beskrifning återgifvits af
metalltråden, som på samma gång, såsom ett
passande ackompanjemang, återgaf det aflägsna
vattenfallets döfva brus.
"Allt efter som du förde telefonen närmare
vattenfallen", fortfor hon, "dog din röst bort i det
ständigt växande, åsklika dån, som fyllde
rummet. Alla drogo ett andedrag af lättnad, när det
vördnadsbjudande dånet sjönk till sin förra
jemförelsevis dämpade tonhöjd, medan den sexstämmiga
sångens "God natt" klingade som en sista helsning
från dig och dina kamrater till åhörarne i edra
fjärran hem.
"Sedan alla de andra gått, sutto din mor och
jag länge i det fladdrande eldskenet — det var mot
slutet af oktober — och talade om dig. Som din
mor såg, att jag var intresserad af hvad hon sade,
tog hon derpå fram den stora portföljen med vyer,
som du tagit åt henne i alla verldsdelar. Under det
vi sågo på ditt sista porträtt, som tagits några år
förut/ frågade hon slutligen, om det ej skulle glädja
mig att få råka dig, när du kom hem. Jag hade
då icke sett dig på många år. Ehuru jag blott
svarade, att jag skulle blifva glad åt att få råka
dig, kysste hon mig mycket ömt, men sade ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
