Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Grafundersökningar på Björkö. Af D:r Hjalmar Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en två eller tre hundrade ättehögar och stensättningar vid Björkö.
Detta i ödmjukhet hemstäldt». Förslaget vann ingen anklang, och
sedan den tiden hafva, så vidt kändt är, Björköns storartade graffält
ej varit föremål för någon planmessig undersökning, förr än de
undersökningar började, för hvilka i denna uppsats i korthet skall
redogöras.
Om jag frånräknar några få grafhögar, som öppnades år 1873,
började de egentliga grafundersökningarna först på senhösten 1874
och hafva sedan fortsatts under största delen af arbetstiden 1875 och
hela 1876 samt fortgå ännu, då detta skrifves. Under denna tid hafva
omkring 420 grafvar blifvit undersökta, af hvilka 230 tillhört det
större grafältet i öns nordligaste del och de öfriga det mindre,
mellan borgen och byn belägna, och det är för de allmänna resultaten
af dessa med vexlande framgång utförda undersökningar, jag här
önskar i korthet redogöra.
Såsom vanligt under den yngre jernåldern har flertalet af de
undersökta grafvarna visat sig innehålla lemningar af brända lik,
oftast nedlagda i ett med större eller mindre omsorg arbetadt kärl
af lera och åtföljda af sådana prydnader, vapen, verktyg och
husgerådssaker, som antingen tillhört den döde sjelf eller möjligen någon
gång af sörjande fränder offrats på bålet. Om likets förbränning,
såsom man i allmänhet antager, alltid försiggått på samma plats,
der högen sedermera uppkastats, kan i en mängd af fall synas
tvifvelaktigt; den ringa utsträckning och mägtighet, det på grafvens botten
befintliga kollagret ofta eger, gör nämligen, att man omöjligen kan
anse det utgöra hela återstoden af ett bål af den storlek, som
erfordras för att förbränna en menniskokropp. Antingen har således
den största delen af det vid förbränningen alstrade kolet och askan
blifvit från bålplatsen borttagen (utströdd för vinden eller kastad i
sjön), eller ock tvingas man att antaga, att förbränningen försiggått
på annat ställe, antagligen på någon uteslutande åt denna ceremoni
helgad plats. Men någon sådan har jag hittills ej lyckats upptäcka.
Oaktadt den strängaste uppmärksamhet egnats åt dessa frågor, återstå
således gåtor, hvilka endast genom fortsatta undersökningar kunna
lösas.
Såsom redan är nämndt, äro de brända benen oftast förvarade uti
ett, någon gång flera, lerkärl[1], men ej sällan äro de utan ordning spridda
öfver hela den brända fläcken; endast i några få undantagsfall hafva de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
