Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Ett besök i krokodilgrottan vid Maabdeh i Egypten. Af Prof. Christian Lovén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2
Bd I. N:r 8. — Christian lovén.
bOrd och klädodrägt, men mod en viss europeisk fernissa, som dock
ej trängt synnerligen djupt och egentligen endast visade sig i ett
tämligen rikt, men föga digereradt förråd af franska, engelska och
italienska glosor. I byn engagerades ock tvenne bruna och magra,
men seniga och kraftfulla Fellah’s (jordbrukande araber) för att visa
oss vägen till grottan och leda oss i dess irrgångar. Efter omkring en
timmes ridt genom grönskande åkerfält och lundar af dadelpalmer,
sy-konjorer och akacier befunno vi oss vid foten af don arabiska
bergskedjan, hvilken såsom bekant bildar Nildalens ostliga bogränsning och
här ganska brant uppstiger från slätten. Yägen slingrade sig i
allehanda bugte‘r och krökningar uppför bergväggen, all vegetation
upphörde snart, och de hvitglänsande nummulithkalkväggarna voro
fullkomligt kala. Här och der hade på en afsats något sand samlat sig, af
vinden nedsopad från den ofvanför liggande öknen eller bildad genom
bergartens förvittring. Ett sådant sandfält var öfverströdt med en mängd
runda, kisolartade steuar af brunaktig färg och ott manshufvuds
storlek eller mera, och en af våra vägvisare berättade derom en sägen,
som ger ett godt begrepp om arabernas poetiska naturåskådning: »För
mycket lång tid tillbaka kom en gång en from man vandrande från
öknen utför denna väg. Han hade gjort on lång vandring, luften var het,
och den arme mannen var nära att försmäkta af törst. På den tiden
sträckte sig det odlade landet ända hit upp, och just på detta fält
var en Fellah sysselsatt att ansa några präktiga vattenmeloner. Den
gamle, törstige vandraren bad i de mest bevekande ordalag denne
man om en melon att dermed stilla sin törst, men denne bemötte
honom med hårdhet. Sodan don gamle gjort flora fåfänga försök att
beveka den grymme och hjertlöse åkermannen, vände han sig mot
himlen och anropade Allah i en brinnande bön att straffa en så
gudlös grymhet genom att göra melonerna och den jord, på hvilken do
växte, för denna och kommande tider odugliga. Hans bön blef hörd,
och ännu i dag ligga do i sten förvandlade frukterna kringströdda
på den torra sanden». Utsigten vidgades alltmera, och snart låg det
skönaste panorama utbredt för våra fötter — den grönskande
Nil-dalen infattad i öknens gulaktiga ram. Framför oss speglade sig
staden Manfallut i den majestätiska flodens spcgelblanka yta och
längst i söder uppsköto Osiuts* smärta minareter öfver horisonten.
Vi voro nu uppe på den arabiska bergplatåns kant; ännu några steg,
och plötsligt liksom genom ett trollslag förändrades scenen. Alla
1 På kartor ofta benäradt Siut, hafvadstad i Öfre* Egypten eller Saïd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
