Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
BKOKIGT.
Men hon hade så sällan tid att tänka derpå,
och gudskelof för det. Det släpiga, all tanke
dödande arbetet och den döfva trötthet, som följer
derpå, är de eländas bästa hjelp, ty det hindrar
dem att tänka. Detta är måhända grunden till,
att olyckan i trasor mera sällan förtviflar än den
olycka, som har tid att. lägga händerna i skötet
och grubbla.
»Mor, jag är hungrig,» voro de nästa ord,
som hördes i det lilla rummet, sedan moderns
djupa suck dött bort.
Herman, som förstod hvad den innebar, böjde
blott hufvudet djupare ned mot sin katekes och
mumlade mera sinnesfrånvarande än förut de långa
styckena med de många bibelspråken.
Han mindes ännu bättre dagar och visste, att
icke alla voro så fattiga som han, men deremot,
visste Ville ingenting om lifvet utom stugan —
åtminstone icke bortom den kala backen, på
hvilken den stod, och skogsbrynet, dit ban ibland bars
om sommaren och sattes på gräsvallen.
Det enda nöje han kände till var att äta,
och hans första fråga, då modern kom hem, var
alltid efter mat — och mer än en gång hade han
frågat förgäfves.
Men tack vare den vänliga prestfruns
omtanke skulle de små i afton få äta sig mätta, och
de sträckte begärligt händerna efter några stycken
af en grynkaka, som de små prestbarnen grinande
skjutit ifrån sig under förklaring, »att de visst
icke ville se åt den otäcka grynmaten».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
