Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROKIGT.
Barnet hade under detta tal oafbrutet skrikit,
hvarför mannen för att öfverrösta det allt mera
höjt sin af ruset hväsande stämma.
Vid de sista orden sträckte han ut armarne
efter barnet, som skälfvande i alla lemmar och
blå i det lilla ansigtet omöjligt kunnat lugnas af
modrens vyssjande och smekningar.
»Ge mig ungen, säger jag,» skrek han, då
modern blott slöt gossen närmare intill sig.
»Låt bli mitt barn, du kan ju knappast stå på
benen,» utbrast hon ängsligt.
Men ban hade redan gripit tag om barnet, och
en strid uppstod mellan föräldrarne om den arma
varelsen, som nu skrek lika mycket af smärta som
af förskräckelse.
Under en skärande svordom och ropet »du
skall se, att ungen är min», ryckte han barnet till
sig, men raglade genom häftigheten i sitt ryck åt
sidan, stötte hufvudet mot spiselstången och
tappade gossen mot spiselns hårda kant.
Modern, som skyndat fram, tog, trodde hon,
ett lik i sina armar, men det var icke så väl; han
vaknade till lif — ett långt, bittert lif.
Slaget han fått öfver ryggen förlamade honom,
han blef en krympling, som aldrig skulle stöda pä
sina fötter.
Från denna stund förbyttes den öfverseende
kärlek Malin hittills, trots alla de bekymmer och
det elände han neddragit henne i, hyst för sin
lastbare man till bat och förakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
