Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
105
»Hjertslag. Bars död hem.»
»Man kunde icke vänta annat, så som han
stormade på sin helsa.»
»Synd om enkan.»
»Hon står säkert icke på bar backe.»
»Vacker kvinna för resten, hon får snart en
annan ...» — — — — — — — — — — —
Presten hade slutat sitt lysande tal öfver den
bortgångne, som icke var död, emedan hans minne
lefde och skulle lefva, och han sjelf lefde i den
himmel, för hvilken ban tjenat. — Körens »Stilla
Skuggor» hade också tonat bort, och skarorna hade
skingrats. Mången skulle ha velat hviska tröstens
ord, räckt vänskapens hand till den sörjande enkan.
Men ingen vågade nalkas henne. Med en
söinn-gångerskas vidt uppspärrade ögon och förstenade
drag stod hon midt i kretsen närmast grafven,
emellan sin mor och sin tolfåriga dotter, så hög
i sin tunga sorgdrägt. Men intet drag, ingen min
förrådde, att hon var medveten om, hvad som här
försiggick omkring henne. Med alla hufvuden
blottade gick processionen henne förbi, men
hon såg det icke, besvarade icke deras stumma
helsning.
Om Ove kunnat blicka upp ur sin graf och
sett sin Linda i detta ögonblick, skulle han ha
tänkt på den aftonen i grottan, då han meddelade
henne om sin resa; blott ännu mera färglöst, ännu
mer förstenadt var det eljes så rörligt veka ansigtet
i dag, och så hade det varit sedan det ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
