Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
87
sina sinnen, förrän hon riktigt satt i jernvägskupén
och såg telegrafstolpar, skogar och sjöar dansa
sig förbi.
»Jag tror det smakar lilla fröken den här
gången ändå,» sade fadern skämtsamt med en
anspelning på hennes lifliga försäkran, att hon
aldrig mer ville fara från hemmet, hvarmed hon
afböjt alla anbud att fara ut och se litet mera af
verlden.
»Det är också skilnad,» sade hon leende.
En frisk, solig morgon närmade de sig
Stockholm. Lindas hjerta klappade af en oro, som
liknade fraktan. Hon visste knapt, om hon ville
hejda eller påskynda tågets fart.
Då de rullade ur det blanka solskenet in under
stationshvalfvet var der så skumt, att hon ej
riktigt kunde urskilja föremålen, och bullret gjorde
henne yr. Ändtligen öppnades dörrarne. Hon kände
sig nästan lyftas ur vagnen af ett par starka
armar och en ståtlig ung man kysste henne midt.
ibland alla menniskorna, sedan lade han hennes
arm i sin och förde henne bort, medan en man
med messingsplåt på mössan gick före med deras
saker.
»Fick han med allt?» frågade hon flera
gånger, men hörde knapt sin egen röst. De trängde
sig fram mellan packsaker, lårar och menniskor,
gingo genom ett par höga halfmörka salar, och
så strålade åter solljuset bländande emot dem.
»Det är så liten bit att gå, så jag tog ingen
droska,» sade den unge mannen, och fadern sva-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
