Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP. 73
»Hur jag kan?» — Han lade hufvudet i hennes
knä, som var det nu han som sökte skydd och
hvila hos henne. Och Linda smekte hans krusiga,
rika hår och böjde sig ned och kysste hans panna,
hans ögon och hans läppar, hvilka besvarade kyssen
så glödande hett, att hon vände sig rodnande bort.
»Du har nog rätt Ove, det är klokast att du
reser.»
•7.
Nu var ban borta. Linda gick omkring i huset,
i trädgården, ute i skogen. Hon gick, som om hon
sökt något, hon stod stilla och lyssnade, som om
hon väntat att få se honom dyka upp bakom en
buske, nere i grottan eller på någon annan af de
välkända platser, som hvar för sig bevarade något
särskildt minne af deras rika sommarlycka.
Men allting var tomt, dödt, färglöst och ödsligt.
Det kändes såsom dagen efter en begrafning. Hon
försökte glömma sin saknad, tänka på något annat,
men det sved inom henne, och mellan hvarje annan
smög sig den tanken envist fram: »Hur skall det
bli, innan vi återses? Kan det någonsin bli som
det har varit?»
Ännu hade Linda icke fält en tår. Hon kände
instinktlikt, att det skulle lindra hennes smärta att
gråta ut, men hon ville icke, hon njöt af sin smärta,
Brokigt. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
