Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMP.
61
Linda tänkte på detta, der hon satt på
moss-bänken under björkarne vid stranden med sitt
hufvud lutadt in mot Oves bröst och lät sina ögon
irra öfver den härliga taflan.
»Vår kärlek är så lik mitt hem, tycker jag,
mitt sköna, sköna hem,» hviskade hon sakta, under
det hon drömmande smekte hans hand. »Ser du
vattenperlorna, som hoppa fram öfver fjärden ...
vår kärlek är lika ren och klar som de — och
den är allvarlig och trofast som de gamla furorna
der på bergets sluttning — och ljuf och vårlig
som de unga björkarne, i hvilkas kronor
aftonvinden nu leker ... Säg, finner du det icke så? ...
Derför vill jag, att vi alltid, alltid skola stanna här,
ty vår kärlek är ett naturbarn, och den skall icke
trifvas derute i vimlet.. .. Jag ryser, när jag
tänker på, att vi kanske skola ut ibland menniskorna.
Jag vill icke, hör du Ove, jag vill icke; de skola
bara slita dig ifrån mig, och jag skall bli så ensam
och olycklig, och jag skall icke ens ha mina berg,
som gömma min sorg. Nej Ove, du får icke, du
får icke föra mig ditut!...»
Hon hade talat med stigande häftighet, och
nu slog hon armarne krampaktigt hårdt om hans
hals och lade sin kind emot hans, medan ögonen
fingo ett uttryck som en skrämd gazells.
»Min älskliga lilla flicka,» sade Ove och smekte
henne ömt, »ser du nu, hvart dina drömmar föra
dig, du darrar ju här i min famn, som om man
redan tagit mig ifrån dig. — Hvem skulle taga
mig? Jag älskar dig ju så hänsynslöst, tror du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
