Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
BROKIGT.
kring våra fötter och rimfrosten om nätterna lägger
sig tung på grenarne, komma de smygande och
stjäla vårt vinterlugn. De äro så underliga, milda
och mjuka. De väcka till lif, och de vyssja till ro,
de komma med jublande hopp och med längtande
vemod.
Det blir så trångt i rummen, så trångt i
staden, ja, trångt i sjelfva hjertat, der drömmarne
börja bygga sommarbon och vilja ha högt till tak
och vida utsigter.
Linda vandrade ut. genom gatorna, genom
utkanternas gränder med dess fallfärdiga hus, långt
ut åt landsvägen, tills skogen började. Då
stannade hon och drog djupt efter andan. Det var
tidigt en vårmorgon. Solen hade väckt henne. Hon
hörde det rassla helt nära sig och upptäckte en
liten skogsbäck. Marken var frusen och snön låg
ännu ganska djup inne i skogen, men rundt kring
bäcken var marken bar och fjolårets gamla brända
gräsmatta blänkte och gnistrade af tusentals
dagg-perlor, brokigare än ett midsommarfält.
Linda satte sig på en sten uppe i skogsbacken
och såg sig omkring. Hon hade gått ut för att
njuta. Men hon kände sig ensam. Aldrig hade
hon känt sig ensam på detta ödsliga, dystra sätt.
Hon brukade känna sig ensam förr, ensam och
fri — från lexor och kält, fri att tänka och göra
hvad hon ville, men nu var det så dödt omkring
henne, hennes tankar syntes henne så tomma och
ihåliga, då hon icke hade någon att meddela dem
åt. Skogen föreföll henne ovänlig och mörk, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
