- Project Runeberg -  Med penna och tallpipa /
121

(1945) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bland Revolutionärer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som om den vore färdig att explodera av något som
ej kan sägas med ord. Vi gingo långsamt upp mot
min grind. Några tullmänniskor hade vi ej sett till,
ty man var ej så noga med lustkuttrar på den tiden
och denna bar Nyländska jaktklubbens flagga. För
resten fanns intet kontraband ombord, om man inte
möjligen kunde räkna den viktigaste passageraren dit.

Utanför grinden stannade Hohenthal plötsligt och
sade: — Har ni tänkt över ordentligt vilket obehag
ni kan få av det här? Ty när jag nu är fri, låter
jag vid Gud inte ta mig igen. Jag vill bara förbereda
er på att den förste som lägger händerna på mig i
tydlig avsikt att beröva mig friheten, den skjuter jag
och sen skjuter jag mig själv.

Jag försäkrade att det var mig ett nöje att kunna
göra honom en tjänst och att han kunde vara alldeles
säker under mitt tak. Jag var övertygad om att ingen
svensk skulle vilja förråda honom och för övrigt trodde
alla att han var i säkerhet i Amerika eller Australien.

Om en kort stund sutto vi alla vid ett lunchbord,
där intet saknades, ty man levde på den tiden som vi
minnas på helt annat sätt än nu. Visserligen hade
Hohenthal ej behövt svälta hos de patrioter som dolt
honom efter hans flykt ur fängelset, men maten hade
inte smakat honom riktigt. Nu däremot! Jag har sett
många hungriga människor äta, men jag har aldrig
sett någon äta med sådan glädje.

Sedan ville han sova — för första gången på mycket
länge i lugn och utan handen på browningen. Den
lämnade honom visserligen inte hos mig heller, men
jag är övertygad om att han glömde den, ty han sov,
jag minns nu inte hur länge, som en död man. Först

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:55:24 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tallpipa/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free