Nu är det jul igen. Små sångspel för barnens julfester av Tomten Sann / 11 (1938) Author: Alice Tegnér Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

[1]	”JULGRANEN“
av Zakarias Topelius
Min fader var en jättekung, som rådde över fjällen. Min moder var en tuvas ljung, så röd som junikvällen. Min broder var en fors så strid, min syster var en stjärna, blid, på mörka himlapällen. Jag växte upp i öde mon vid djupa insjöns branter. Det höga berget var min tron med furornas drabanter. Uti min krona stjärnan sken, och månen hängde på min gren med frostens diamanter. Ty jag var skogens unge prins. Rak som ett ljus var stammen. Den snälla ekorrn än jag minns, som tog sitt hopp vid dammen. Och i min topp sjöng trasten, skön, när skogen höll sin morgonbön, och ekot sade amen. Då kom en mulen vinterdag en pilt med julestjärna. han såg på mig, han högg ett tag, han högg i bark och kärna. Jag föll så grön, jag föll så ung för andras fröjd på tuvans ljung, oc därför föll jag gärna. Sen blev jag förd till herregård, där skällde på mig hunden. En moder tog mig i sin vård, jag blev med kransar bunden. Jag kläddes som den unga brud i silkesband och blosmterskrud, ty nu var högtidsstunden. Jag föddes in till julekväll, när ljusen brunno klara. Där jublade så glad, så säll, en yster barnaskara. Jag tänkte på min öde mo, på trastens sång, på ekorrns bo, där ville helst jag vara. Jag glömde allt för andras fröjd, fast själv jag hade ingen. Men ock för mig i himmels höjd sjöng glada änglaringen, och på min dunkelgrna gren föll ett förkalrat återsken av vita kerubsvingen. Nu står jag glömd och utan vän, när julens dagar ända. Till skogen, till min rot igen, kan jag ej åtrvända. Jag vissnat i min ungdoms vår, och intet öga skall en tår den torra granen sända. Dock gläds jag, goda barn, att jag för dig mitt liv fått giva. Vad mer, om jag ej fått en dag en skogens konung bliva, och växa stolt till molnens höjd? Jag hade då ej känt den fröjd att barnens glädje bliva. Ty ingen glädje finns som den att glatt sig själv försaka, att offra allt för andra, men få intet själv tillbaka. Det är en fröjd så änglalik, att blott Guds barn i himmelrik en sådan fröjd få smaka.
Efter ”Julgranens“ läsning sjunger kören åter, nu, där den står bakom gruppen med ”Julgranen“ och tomtarne. Samma melodi som hälsningssången.
Moderato
Hell dig, träd, från nordanskog, julefrid du bringar. Varje år vår ringdans drog runt dig sina ringar. Är ej du om julen med, då går julens stjärna ned.
Wilhelm Hansens Nodestik og Tryk, København.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>