- Project Runeberg -  Syndikalismen / 1947 /
177

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

människor till anarkism eller på några som
helst metoder för att påtvinga ovilliga och
socialt okunniga människor anarkismen. Därför
tog han mycken hänsyn till frågan om
progressiva minoriteter ete. Han litade inte på de
plötsliga förändringarna på revolutionens
morgon och han fordrade anarkistiskt uppförande
av alla, på fläcken och genast, för att sätta
oss i stånd att bli intellektuellt och moraliskt
lämpliga att leva ett liv i frihet och solidaritet.

Hz såg mycket väl propagandans gränser,
vilken, som folk nu en gång är, endast
påverkar de mest gynnsamt predisponerade, och
han visste, att problemet att få verkligt stöd hos
folket är lika lite löst genom mekanisk
enrollering av stora massor som medlemmar i någon
progressiv organisation, vare sig syndikalistisk
eller anarkistisk, som det är genom den
socialdemokratiska metoden att vinna de flyktiga
rösterna från miljoner arbetar- och
socialistväljare. Alla dessa frågor liksom en del andra
berörde han redan mycket tidigt, och från 1924
har han diskuterat många av dem i den
romerska revyen och i sina artiklar ända till det
sista på grundval av äldre och nyare
erfarenheter; Hans anarkism är en mycket levande och
realistisk form av socialism, och individuellt var
han i närmaste kontakt med människor och
aktuella frågor överhuvud, medan Krapotkin
med allt sitt ändlösa arbete och sin strävan ji
stor utsträckning ägnade sig åt saker, som han
hade särskild förkärlek för, och därigenom hade
lätt att försumma den andra sidan av
uppgifterna. Malatesta, som var mera balanserad och
sansad, iakttog allt, fakta som bekräftade, och
fakta som gendrev hans synpunkter och
slutsatser, och kom till nya slutledningar på basis
av nya vittnesbörd med mycket större säkerhet
och grundlighet än Krapotkin.

Allt detta kunde vi se under många år och
ser det ännu klarare nu, och därför har
Malatestas befrielseverk största utsikt att bli
beståndande, när det blir bättre känt genom
omfattande forskning och samlade tryck av väl
valda essäer.

Det är karakteristiskt för Malatesta, att han
alltid föredrog uttrycket socialistisk anarkism
framför kommunistisk anarkism. Fast han själv
1876 var en av upphovsmännen till sistnämnda

avfattning i Italien, fattade han den aldrig i
exklusiv mening. När han exempelvis 1889
återupptog sitt verk i Europa efter frånvaro
i Argentina sedan 1885, förklarade han, att
ekonomiska hypoteser såsom full lön (hela
avkastningen) åt arbetarna eller åt envar efter
hans behov, kollektivism eller kommunism, icke
borde skilja oss åt, och under sin stora
propagandatur i Spanien (november 1891 till januari
1892) föreläste han om kommunismen vid sidan
av en kollektivistisk föreläsare, Pedro Esteve,
och ibland tillsammans med en agnostisk talare,
Tarrida del Marmol, som pläderade anarkism
utan något ekonomiskt adjektiv. Och alla var
kamrater och vänner.

E! sådan man var naturligtvis en vän av
arbetarnas organisering, och vi såg honom
under sitt första verksamhetsår vid endast 18
års ålder redan som sekreterare i de
neapolitanska arbetarnas federation. Denna
omfattade en sektion av blandade yrkesarbetare och
intellektuella samt sektioner av olika
specialfack, Vi ser honom i London, 1895—596, på alla
sätt hjälpa den börjande revolutionära
syndikalismen i Frankrike. Men han höjde sin
stämma mot den då växande uppfattningen, att
en generalstrejk gjorde framtida anarkistiska
och socialistiska omvandlingar överflödiga, och
även mot dagens propaganda för dessa idéer
och liknande uppfattningar. Dessa skulle ju
inskjuta en syndikalistisk regim av obestämd
varaktighet mellan det nuvarande samhället och
någon avlägsen framtid av anarkistiska och
socialistiska drömmar, som först då skulle
realiseras genom det syndikalistiska systemets
frivilliga tillbakaträdande och upplösning. Han
trodde lika lite på detta som tjugo år senare
på den bolsjevikiska diktaturens frivilliga
avgång, sen den en gång satt sig fast i sadeln.
Den sociala evolutionen måste gå framåt
obunden och får inte hejdas av temporära
konstruktioner som, hur välmenta de än må vara i
hörjan, endast sluta med att bli hinder.

an kan aldrig sluta med att diskutera
Malatesta. Jag har just börjat, men måste
sluta här. De flesta av oss kommer ihåg de
spännande tiderna i Italien 1920, då fabrikerna
ockuperades och revolutionen tycktes nära. Allt
detta stoppades genom ett sammanträffande av

177

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 30 19:38:20 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/1947/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free