Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrågavarande nationalkapitalistiska intressen
och gör dem direkt till föremål för sin
utrikespolitik. I denna statsform kommer därför
intressemotsättningen till andra stater direkt till
uttryck genom regeringens verksamhet, vilket
icke minskar utan i stället ökar den politiska
spänningen och därmed ökar krigsfaran.
Man kan då visserligen anföra, att om alla
stater samlades exempelvis under det ryska
statsförbundet och uppginge i detta förbund,
så skulle ingen rivalitet med krigsfara uppstå
inom detta statsförbund. Detta synes också vara
logiskt. Men eftersom detta å ena sidan måste
leda till förintandet av all frihet och demokrati
och därför icke kan rekommenderas som någon
lösning, och å andra sidan endast kan
förverkligas genom krig, genom att det ryska
statsförbundet bekrigade och besegrade alla andra
stater, och det just var kriget som skulle
övervinnas och förhindras, så kan detta icke heller
ur den synpunkten rekommenderas som någon
lösning. Ty i så fall hade man egentligen icke
haft någon anledning att motsätta sig det av
Hitler påbörjade erövringskriget, vilket också
hade till syfte att samla alla länder under
tysknazistisk överhöghet, och därmed upphäva de
nationalistiska motsättningarna och den statliga
suveräniteten. Men det var fred och frihet vi
ville, icke flera krig och diktatur.
D; är icke folken som fruktar varandra. Det
är icke folken som tar initiativ till nya
rustningar och omhuldar militarismen, det är staten
(som icke är detsamma som folket eller
samhället), det är regeringarna, de politiska
maktägarna i de olika länderna som fruktar
varandra och förbereder krig. De behöver
militarismen. De behöver den dels som ett
våldsinstrument mot folket för att underkuva eventuella
resningar och de behöver militarismen därför
att de fruktar överfall utifrån. Militarismen i
sin nuvarande form är en produkt av stats- och
regeringssystemet. Militarismen fostras också
av nationalismen, som främjas av staten, men
blir i sin ordning orsak till mera nationalism,
chauvinism, krigsstämning och krig mellan
staterna. Gör man det tankeexperimentet, att
statsorganisationerna försvunne, så är det
visserligen möjligt att tänka sig sammanslutningar
av gangster som militärt utrustade kunde oroa
samhällslivet, men det är icke tänkbart att man
utan statstvånget skulle kunna uppbåda ett
lands alla krafter och människor till ett krig
och ännu omöjligare är det att tänka sig
jordens hela befolkning uppdelad i tvenne
varandra bekrigande hälfter. Det moderna kriget
är en produkt av den moderna staten och inget
gangsterband i världen skulle kunna
åstadkomma ens hundratusendedelen av den förödelse
som staten åstadkommit under världskriget. Det
privata gangsterbandet kan man rå på och
övermanna, men nu gäller det att rå på och
övermanna gangsterbandet staten, som är krigets
organisatör och anstiftare.
tatens officiella uttryck och institutioner:
regeringen, politikerna och statsbyråkratin
vill inte släppa militarismen. De vågar det icke
heller därför att de ömsesidigt misstror
varandra och fruktar att bli överfallna och
våldförda av varandra. Den statliga mentaliteten är
icke fredens, den är krigets. Vi kan icke se
någon möjlighet att genom staterna eller de
statliga organen kunna skapa fred på jorden.
Folken vill fred, men de människor som
kommer i besittning av statsmakten tänker först
och främst på den egna statens anseende, ära,
makt, inflytande, fördelar och intressen. De blir
maktmänniskor, icke fredsmänniskor. De är
också vana att när det skall bringas offer i
kriget, så är det icke de maktägande
översåtarna utan de maktlösa undersåtarna som blir
offrade. Översåtarna placerar sig icke själva i
farozonen.
Så länge mänskligheten tror, att den stat som
organiserar kriget skall skapa fred i världen,
den stat som representerar antagonismen, som
av tradition är det nationella rövarbandets
redskap till överfall och plundring, så länge
kommer kriget alltid att dominera över freden.
Vi vill ieke absolut förneka möjligheten av
att staten efter en längre tids evolutionärt
inflytande skulle kunna modifiera sin karaktär
och en gång i en avlägsen framtid kanske också
kunna inkopplas som ett instrument i
fredssträvandena, men då kan detta icke ske på
annat sätt än att folkliga fredsviljande krafter
utanför den statliga apparaten, ofta i strid med
staten, övar inflytande på staten och påverkar
den för freden. Men att hoppas fredens
säkerställande av den nuvarande staten är så långt
vi kan se en grundlös och fåfäng tanke.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
