Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör honom till soldat och ställer honom därmed
under domvärjo av en krigsrätt, som inte
ryggar tillbaka för att genom avrättningar av
tredskande terrorisera det stora flertalet till att
underkasta sig den maktägande klickens vilja.
Den allmänna värnplikten, som förvandlar alla
undersåtar till krigets slaktboskap, är ett verk
av staten. Stat och regering blir ett samlat
uttryck för den nationalistiska egoismen och
antagonismen, för de nationalkapitalistiska
intressemotsättningarna och de chauvinistiska
drifterna till andra folks undertryckande och
andra områdens erövrande för nationell
vinning eller tillfredsställandet av nationellt
maktbegär. Staten utgör alltid en fredsfara.
pen blir då, om man verkligen genom en
samordning av staterna, vare sig detta sker
i centralistisk form genom skapandet av en
överstat över staterna eller i federativ form
genom staternas sammanslutning i ett
världsförbund kan trygga freden. Världsstaten såväl
som världsförbundet av stater förutsätter båda,
att de suveräna staterna avstår från
suveränitet. Världsstaten förutsätter de nationella
staternas fullständiga uppgående i en överstat och
därmed det fullständiga utplånandet av
suveräniteten. Världsfederationen förutsätter
åtminstone ett delvis avstående av suveräniteten.
Är det tänkbart att respektive stater, stora och
små, skulle uppge sin suveränitet och uppgå i
en världsstat? En världsstat som förutsättes
övervinna kriget därigenom att det endast finns
en världsstat som inte har någon annan
världsstat att konkurrera eller föra krig med. Den
historiska erfarenhet som inhöstats ger närmast
vid handen, att så icke kan bli förhållandet.
Åtminstone inte för närvarande. Om eventuellt
några mindre stater skulle kunna vinnas för
tanken, så finns det ingenting som tyder på
att de stora staterna har någon som helst
benägenhet att uppge sin suveränitet.
m nationalstaten och dess regering är ett
uttryck för den härskande klassens
intressen i staten och har till uppgift att tillvarata
och befrämja dessa intressen även gent emot
andra nationalstater, så skulle ett uppgivande
av den statliga suveräniteten innebära en
självuppgivelse för att icke säga en självutplånelse
av respektive nationers härskande klasser, av
respektive länders nationalkapitalistiska
intressen, Och det finns ingenting som tyder på att
dessa härskande klasser någonstädes skulle vara
i stånd att uppvisa en sådan självförnekelse.
Den amerikanska kapitalismen har sina
särintressen att bevaka och den brittiska dito har
sina intressen, som gärna främjas genom att de
tillvaratagas på de andras bekostnad.
Detsamma är förhållandet i dag med den ryska
nationalkapitalismen, vilket till full evidens
bevisas av den imperialistiska expansionspolitik
den ryska regeringen bedrivit och bedriver efter
krigets slut. Mellan de kapitalistiska staterna
å ena sidan och mellan dessa och Ryssland å
andra sidan föreligger kolliderande ekonomiska
intressen och strävanden. Respektive
statsorganisationer är redskap för denna
storstaternas kolliderande politik och upprätthållandet
av den statliga suveräniteten anses av alla
storstater vara nödvändigt för främjandet av
respektive nationalistiska intressen. Det
”socialistiska” Ryssland ådagalägger ingen större
mildhet eller återhållsamhet, ingen mindre
aggressivitet i sin politik än de
privatkapitalistiska länderna, snarare tvärtom.
et ”socialistiska” Rysslands uppträdande i
den storpolitiska konserten har i själva
verket icke stärkt fredssträvandena, eller
utsikterna till fred. Ett land av den storleksordning
Ryssland representerar borde — om det
verkligen varit socialistiskt och icke
statskapitalistiskt, som nu är förhållandet — kunnat öva ett
välgörande inflytande på den mellanfolkliga
politiken och möjligheten att skapa fred. Men
den ryska statskapitalismen har alstrat en
nationalistiskt och egoistiskt underbyggd politik
som tar sig uttryck i expansionssträvanden med
underläggande av angränsande områden och
länder, vilket icke kan verka fredsbefrämjande.
Därtill kommer att ett ”ideologiskt”
irritationsmoment tillförts världspolitiken. Ryssland
kallar sig socialistiskt men är statskapitalistiskt.
Ingen regering låter längre bedra sig av den
falska etiketten, men likväl representerar
Ryssland en ”ideologi” och ett produktionssystem
till vilket den amerikanska kapitalismen
isynnerhet är bestämd motståndare. Här sättes
statskapitalism mot privatkapitalism. Och
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
