Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligad. Det är den också enligt anmälarens
mening, som håller fast vid att demokrati är
en styrelseform.”
Här räcker det faktiskt med att citera
varningen med endast en namnförändring: ”Det är
farligt att behandla samhällsproblemen efter
den principen, skulle man vilja säga åt Eronn
och hans sympatisörer. Om logisk analys visar
att man har fel, måste man i eget intresse böja
sig för logiken. Annars går det käpprätt åt
skogen.”
Är arbetarkooperativa företag liktydigt med
industriell demokrati — en sak som Eronn
oförbehållsamt erkänner — då är det ingen
prydnad för logiken att framställa den s. k.
företagsdemokratin som ett uttryck för industriell
demokrati.
”Den avgörande svårigheten med arbetarägda
och -ledda företag är att de måste förmodas
leda till grupp- och yrkesegoism, att de anställda
inom en bransch frestas att för egen vinnings
skull eftersträva höga priser på produkterna
och monopolistisk kontroll över produktionen.
Följden skulle bland annat bli att
arbetarklassens solidaritet förbyttes i arbetargruppers
rivalitet.”
Uppriktigt sagt förstår jag inte Eronn på
den punkten. Så långt att han är rädd för
gruppegoism är saken klar och naturligtvis
finns den risken — men den finns väl precis
lika mycket också inom kapitalistiska eller
konsumentkooperativa produktionsformer? (Ju mer
den enskilde arbetaren eller yrkesgruppen kan
erhålla av totalproduktionen som ersättning för
sitt arbete, ju större blir chansen att
konsumera.) Det måste gälla för alla
produktionsformer. Men av vilken anledning blandas
begreppet solidaritet in i detta sammanhang?
Menar Eronn arbetarnas solidaritet i egenskap
av arbetare? Den alltså som bl. a. skapat
fackföreningsrörelsen, orsakat strejker ete.? I så
fall blir problemet än dunklare, därför att mig
tycks det som om det var just detta slags
solidaritet Eronn och andra är rädda för.
ron på att arbetarkooperationen skulle leda
till grupp- eller yrkesegoism bygger så långt
jag kan förstå på ett underkännande av hela
solidaritetsbegreppet hos människorna som pro-.
ducenter. Avser däremot Eronn med ordet soli-
daritet hänsynstagande till ett allmänt
konsumentintresse, så kan jag inte begripa, att denna
solidaritetskänsla behöver förlora på att
arbetarna kontrollerar sina produktionsverktyg.
För en tvättäkta kooperatist måste
producenternas solidaritet vara ett rött skynke och
mycket farligt för konsumentintresset, eller med
andra ord leda till grupp- och yrkesegoism. Det
kan då inte bli en fråga om förvandling av
solidariteten utan en förintelse. Det är rätt
egendomligt att man samtidigt kan se någonting
positivt i produeenternas
solidaritetsuppfattning och ändå vara rädd för att denna
solidaritetsyttring ska ge resultat — exempelvis i
industriell demokrati.
Eronn ger också i förbigående oeh kanske
omedvetet en glimt av förhållandena inom den
reformistiska arbetarvärlden som är värt att
notera. Först talar han om att säkerligen ett
mycket stort antal arbetare delar Fridells
uppfattning om övertagandet av produktionen,
medan de ledande inom arbetarrörelsen inte
skulle vara anhängare av denna
produktionsform. Det betyder precis detsamma som att
inom arbetarrörelsen finns det två
uppfattningar: den ena omfattas av producenterna, den
andra av deras ”auktoritativa talesmän”.
Det där är nog alldeles riktigt så långt det
gäller den reformistiska fackföreningsrörelsen.
Fast man kan naturligtvis inte dra några
strikta gränser. Men det sagda innebär ett
viktigt fastslående av en folkrörelses
demokratiska ”funktionsduglighet”. Medlemmarna —
massan — har en uppfattning, de auktoritativa
talesmännen en annan. Allt blir besynnerliga
utslag av demokrati.
TY slut ställer Eronn en direkt fråga: ”Kan
man inte tänka sig, Fridell, att verklig
trivsel på arbetsplatsen och därmed glädje
i produktionslivet kan ernås genom de nu i
avtal genomförda formerna av industriell
demokrati? Om nämligen företags- och
arbetarledarna möta de anställda med förtroende och
vänjas av med att betrakta människan i
arbetslivet blott som produktionsfaktor.”
Frågan är olyckligt formulerad. Vad menas
med företags- och arbetarledare? Är det
människor som inte är anställda? Under
kapitalistiska förhållanden är företagarna liktydigt
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
