Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 representanter var icke mindre än 109
avlönade funktionärer. De befolkade icke
arbetsplatserna utan organisationernas byråer. De
var för att använda ett populärt men icke
alltid träffande uttryck byråkrater. De 113
ombuden som tillhörde LO:s representantskap
och sekretariat var nästan till 100 proe.
likaledes avlönade funktionärer. Av kongressens
366 beslutande ombud var icke mindre än 222
avlönade funktionärer eller byråkrater. Det gör
icke långt ifrån två tredjedelar av ombuden.
De hade en gång varit arbetare men var det
icke längre. Därtill kommer att
representantskapets ledamöter icke valts av medlemmarna
utan av fackförbundens styrelser.
Förbundsstyrelserna blev således ett mellanled.
Arbetarna hade icke valt dem att representera sig
på kongressen. De representerade mera
förbundsstyrelserna. Man kan icke påstå att denna
form att utse kongressledamöter är alldeles
strikt ur demokratisk synpunkt.
LO-kongresserna är således närmast
funktionärskongresser. Det har skapats en tradition
som gör att arbetsplatsens män får stryka på
foten för organisationsbyråkraterna.
Arbetsplatsernas män kommer i bakgrunden, och det
är knappast heller riktigt demokratiskt. När
man således säger att LO-kongresserna
beslutat ge styrelserna (vilket egentligen betyder
funktionärerna) vetorätt mot arbetarna, så är
det till största delen funktionärerna som själva
voterat vetorätten sig tillgodo. Det är
verkligen en mycket tvivelaktig demokrati den
centralistiska organisationsmetoden framkallat.
u försvarar man vetorätten med att fack-
förbundsledningarna har större insikt och
större utsyn och därför är mera skiekade att
besluta. Det må så vara, att de genom sin
praktiska erfarenhet och sitt ständiga
sSysslande med problemen i allmänhet har större
sakkunskap. Men detta är en sak för sig.
Därför skall dock icke medlemmarna ge
demokratin på båten. Det är ledningens sak att för
medlemmarna framlägga sina argument, och
är dessa argument tillräckligt vägande kommer
medlemmarna att acceptera styrelsens förslag,
men beslutanderätten skall dock vara
medlemmarnas. Det inträffar exempelvis ofta att
riksdagen tillkallar specialister för utredningar,
68
när det gäller ett eller annat lagförslag. Dessa
specialister kan vara nödvändiga, men det
faller icke riksdagen in att till specialisterna
avstå från sin beslutanderätt. Riksdagen tar del
av specialisternas synpunkter och argument,
granskar dem, men accepterar dem eller
förkastar dem efter egen prövning. Och vad som
på detta sätt är gällande för en riksdag måste
också vara gällande för fackföreningsrörelsen.
Förbundsledningens sakkunskap är bra att ha,
specialisternas mening skall skänkas all
vederbörlig hänsyn men avgörandet måste ligga hos
medlemmarna.
OO om man nu utgår från den
förutsättningen — vilket man säkert kan göra —
att Vår Herre inte förbrukat allt förnuft i
världen till utrustning av de fackliga
centralerna utan att det lämnats något kvar till gemene
man, till medlemmarna, så är det väl meningen
att detta förnuft skall brukas. En levande
demokrati innebär icke bara rätten till
självstyrelse, den måste också innebära det ständiga
utövandet av denna självstyrelse. Det gäller
för fackföreningsfolket som för alla andra,
att man måste lära genom att göra.
Demokratin måste prövas i det praktiska livet. Den
måste läras genom tillämpning. Visst kan
medlemmarna precis som ledarna göra dumheter,
men det hör för båda parterna till lärospånen.
Man får betala för sina felgrepp, men så lär
man samtidigt något av dem. Med en demokrati
som inte brukas blir det som en åker som ligger
för fäfot. Åkern ger ingenting, därför att den
inte brukas. Man vet att den kan ge goda
skördar, men så länge den ligger obrukad kan
den inte ge någon avkastning. Och på samma
sätt blir det med den demokrati som inte
tillämpas. Den ligger för fäfot, ogräset gror och
en vacker dag förvandlas demokratin till något
helt annat — exempelvis till diktatur.
H: August Lindberg sökte i debatten komma
ifrån den antidemokratiska vetorätten
genom att vilja göra gällande, att vetorätten
egentligen inte hade med demokratin att skaffa.
Den var bara en arbetsform. Men vad är då
demokratin annat än en arbetsform för den
mänskliga samlevnaden? Och vad är diktaturen
för annat än en arbetsform för herrarnas un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
