Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sattes han till slut i ett tillstånd där han inte
längre hade förmåga till självkontroll och där
han var på ett hår nära att ge upp allt
motstånd och erkänna alla de vidriga beskyllningar
som slungades mot honom bara för att få ett
slut på lidandet. Han lyckades emellertid att
härda ut, men de flesta härdade icke ut och
blev skoningslöst offer för polissystemet.
Polisen är näst de maktägande partitopparna den
mäktigaste institutionen, och tjänar
partitopparna. Den har makt och makt korrumperar
liksom den strävar efter mera makt. För att
rättfärdiga sin existens måste polisen
ådagalägga sin effektivitet. Den måste ertappa
missdådare. Det lättaste sättet är kanske att göra
missdådare av de hyggligaste människorna. De
anklagas, de förhöras, de hotas, de torteras
både fysiskt och moraliskt. De utsättas för
lidanden som de icke kunna uthärda. Man hotar
att kasta deras käraste i fängelse. Man
bearbetar dem veckor, månader, år om det behövs
och slutligen har deras motståndskraft brutits
ned och de befinner sig i ett tillstånd då de
bekänner allt som lägges dem till last fast de
aldrig ens i tankarna begått förseelserna. Detta
är tjekan. Det är lätt att få en ”lysande”
brottslingsstatistik, det är lätt att ”bevisa”
tjekans nödvändighet och oumbärlighet och lätt
för denna polisinstitution att få bemyndigande
till vad som helst.
Hela det ryska folket står under kontroll av
denna vidunderliga institution. Ingen vågar
ådagalägga ringaste opposition mot den
härskande regimen och systemet därför att ingen
önskar fängelse och koncentrationsläger eller att
bli borttappad genom tjekans försorg. Det är
inte bara slavarbetarna, som är slavar, hela det
ryska folket är förslavat. När Kravtjenko som
handelsdelegat kommit till Washington fick han
erfara, att han fortfarande stod under rysk
polisuppsikt, precis som hemma i Ryssland.
ch hur ser det ut på arbetsplatsen? En
lag stiftades, att den som kom 20 minuter
för sent till arbetet måste anmälas för allmänne
åklagaren. Befanns han skyldig dömdes han
till fängelse eller tvångsarbete. Lagen stadgade
också stränga straff för arbetsledare och andra
som underlät att göra anmälningar av den sent
ankomne. Att ha försovit sig, att ha haft
svårighet med spårvagn, att inte vara i besittning av
56
någon klocka som kunde säga en vad tiden var
räknades icke som ursäkt. Tjugo minuter, säger
Kravtjenko, var den marginal som enligt
Stalins ukas skilde den ”frie” arbetaren från
”det totala slaveriet i tvångsarbetslägren”.
Under de tre första månaderna efter ukasens
utfärdande, säger Kravtjenko, anklagades en
miljon arbetare och anställda i Ryssland för
att ha överskridit de tjugo minuternas nådatid
och de flesta förklarades skyldiga. ”Fäder och
mödrar släpades bort från hemmen och fick
lämna sina små barn att svälta eller intagas på
barnhus bara för att de råkat försova sig...
Jag förstod snart, att lagen icke blott hade till
syfte att förhindra att arbetarna kom för sent.
Ett annat och kanske viktigare mål var att öka
den folkmängd som rekryterade tvångsarbetet”,
skriver Kravtjenko.
1939 välsignades den ryske arbetaren med en
ny ”arbetsbok”. Arbetsboken blev ett
polisregister. Ingen kunde hädanefter lämna sitt
arbete utan en skriftlig anteckning i boken,
som gav honom uttryckligt tillstånd till det.
Ingen kunde få annat arbete än genom att
uppvisa arbetsboken. I den antecknades varje
klander, varje bestraffning arbetaren ådragit sig.
Ingen hade längre något hopp att kunna börja
ett nytt liv på en ny plats. Hans förflutna
hängde som bojor kring fötterna vart han vände
sig. Det var nu inte mycket som skilde dem
från dem som befolkade koncentrationslägren.
Arbetarna tvangs att ta emot sina nya bojor
inte bara ”frivilligt” utan också med
”entusiasm”. Fackföreningsfunktionärerna ledde en
”uppfostringskampanj” om den nya
disciplinens välsignelse. Arbetsböckerna var gula och
arbetarna anmärkte bittert att även de nu fått
”gula kort” (gula kort utdelades till de
prostituerade).
”Hela fackföreningsrörelsen under
diktaturen var för övrigt en kuriös rest från en länge
sedan svunnen tid. Den var inte ens en bluff,
ty ingen, allra minst arbetarna, lät lura sig
av komedin med möten och beslut. Det var
endast fackföreningsavgifterna som skulle
betalas av de usla lönerna som hade någon
realitet”, säger Kravtjenko.
Och arbetslönerna — Kravtjenko attesterar,
att han som industrichef hade en grundlön på
1.500 rubel i månaden men med tantiem och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
