Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken socialismen var en inre upplevelse, och då
han inte kände någon annan riktning är den
marxistiska var det svårt för honom att
separera. Han var en energisk människa, likväl
hörde han ieke till de påträngande, som med
lätt hjärta satt sig över alla svårigheter. Han
hade en stark ansvarskänsla och i saker och
ting som låg honom nära, var det ofta svårt
för honom att fatta beslut. Kanske spelade
därvid också hans bondehärstamning en roll.
Men hade han först kommit till ett bestämt
avgörande, så försvarade han sin ståndpunkt
med så mycket större envishet. Som
socialdemokrat hade Kater redan blivit övertygad om
den parlamentariska verksamhetens
ofruktbarhet då hans närmaste vänner inom valkretsen
erbjöd honom ett mandat i riksdagen. Han
avvisade erbjudandet med den motiveringen, att
han inte trodde att man på parlamentarisk väg
kunde reformera en militärstat som Tyskland,
vars representationssystem dessutom bara var
en falsk fasad för absolutismen.
I maj 1892 flyttade Kater till Berlin, där han
-— sedan han först gjort sitt dagsverke —
blev en outtröttlig socialistisk agitator för
murarnas fackliga sammanslutning. Under tiden
hade det försiggått en märklig omsvängning
inom det socialdemokratiska partiet och
fackföreningsrörelsen, Genom uteslutningen av ”de
unga” hade partiet befriats från
vänsteroppositionen, men nu framträdde en
högeropposition som så mycket kraftigare påverkade
utvecklingen som de bästa revolutionära
elementen hade fördrivits. Det var den så kallade
revisionistiska riktningen som under många år
sysselsatte alla socialdemokratiska kongresser
i Tyskland och även spred sig till utlandet. De
ortodoxa marxisterna 1 partiet förblev
visserligen majoritet gent emot revisionismens
representanter men deras seger var i verkligheten
bara ett sken, då den på nästan uteslutande
parlamentarisk verksamhet inställda taktiken
tvingade även de ortodoxa att vandra samma
väg som sina revisionistiska motståndare.
I män som Bernstein, Vollmar, David m. fl.
förfogade revisionismen över förträffliga
andliga krafter och vad de åstadkommit i sin
kritik mot den gamla marxistiska åskådningen
förblev. dess. obestridliga förtjänst, men då dess
representanter ieke förstod att få ut något
annat ur den nya förståelsen än en trånghjärtad
possibilism och att upphöja de små
möjligheternas taktik till princip, måste detta få ett
ödesdigert inflytande på den tyska
socialdemokratin. Och samma inre omvandling som efter
soeialistlagens fall i rask takt noterades inom
partiet kom också mom den
fackföreningsrörelse, som stod under partiets andliga
inflytande.
D: tyska tfackorganisationerna hade
wundergått en egendomlig utveckling. Så länge
det socialdemokratiska partiet ännu icke var
enigt blev uppfattningen om
fackföreningsrörelsens betydelse delad. Lassalleanerna som
i Allmänna Tyska Arbetarföreningen hade
sitt eget parti var avgjorda motståndare till
fackföreningsrörelsen. Lassalle som på grund
av den konstruerade ”järnhårda lönelagen”.
företrädde den uppfattningen, att arbetaren
inom det kapitalistiska samhället aldrig kunde
förtjäna mer än som var obetingat nödvändigt
för hans materiella existens, bekämpade
principiellt faekföreningsrörelsen därför att han i
den bara såg ctt hinder till arbetarklassens
politiska organisering. Den andra riktningen,
de s. k. ”Eisenacharna”, som under ledning av
Liebknecht och Bebel företrädde Marx”
uppfattning, betraktade fackföreningsrörelsen
väsentligen som en förskola till partiet och
betraktade den därför som ett medel till ett
bestämt ändamål. Sedan de båda riktningarna
efter en mördande tvekamp sammanslutit sig
till ett enhetligt parti, blev ”eisenacharnas”
inställning den avgörande.
Med undantag för några få stora
centralförbund var de tyska fackorganisationerna
närmast lokala sammanslutningar. Skulden härtill
hade den gamla preussiska föreningslagen,
vilken blott tillät lokala yrkesgrupper att jämte
de fackliga angelägenheterna också sysselsätta
sig med politiska frågor. För de
socialdemokratiska arbetarna, som voro verksamma inom
fackorganisationerna gällde det framförallt att
få de socialdemokratiska idéerna utbredda. För
att åstadkomma förbindelser mellan de
enskilda lokala fackföreningarna för strejkändamål
ete. trots de laga bestämmelserna, utsåg varje
ortsgrupp sin förtroendeman. vilken stod i för-
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
