- Project Runeberg -  Syndikalismen / 1947 /
6

(1926)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

experimentet lyckades. Inom OCNT arbetade
Peirö framförallt för bildandet av
industrifederationer. Den resolution om
industrifederationer, som antogs på 1931 års kongress i
Madrid och som tyvärr inte förverkligats förrän
1937, var Peir6s verk. ”Jag kan fabricera såväl
glödlampor som resolutioner”, yttrade han på
kongressen, och hans resolutioner var byggda
på de praktiska insikter han inhämtat vid
glödlampsfabrikationen. Under inbördeskriget
övertog han, på CNT:s uppdrag och såsom dess
representant, industriministeriet i Largo
Caballeros regering; i maj 1937 återgick han till
glasfabriken, för att senare än en gång överta
en statlig post i rustningsindustrins ledning.
Efter Frankrikes sammanbrott utlämnades han
till Franco, och den 24 juli 1942 arkebuserades
han. Antagligen kommer dock hans idéer att
ännu länge vara levande för CNT-folket; ja
kring dessa kommer kanske en avgörande
diskussion att uppstå.

Dp: blev under kriget minister. Detta hade
inte varit hans avsikt. Men han övertog
denna funktion därför att organisationen
anmodat honom därom. Själv hade han aldrig
teoretiskt gått in för direkt regeringsdeltagande,
men mycket bestämt för demokratiskt
samarbete. ”Min idé att vi måste samarbeta med
republikens regeringar utan att dock delta i
desamma”, skriver han, ”är inte av i dag...
Men i slutet av juli 1936 kunde vi inte längre
upprätthålla denna inskränkning.” ”Jag är inte
mycket entusiastisk för CNT:s direkta
regeringsdeltagande under kriget”, fortsätter han,
”men jag är av den uppfattningen att den
anarkosyndikalistiska rörelsen efter fredens
återvändande, under det industriella och
ekonomiska återuppbyggnadsarbetet, öppet måste
samarbeta med republikens regering, med de
autonoma regionernas (t. ex. Kataloniens)
regeringar, med provinsförvaltningarna och
kommunerna.” Detta skrevs under imbördeskriget,
och författaren utgick förstås ifrån två
förutsättningar, att kriget skulle vinnas och Europa
således kunna utveckla sig mot mera folkliga
demokratiska regimer, och att Spaniens
socialistiska landvinningar skulle kunna bevaras.
Men republiken efter Franco kommer säkert
inte att återinföra de 1937 redan uppnådda

6

framstegen, utan i bästa fall endast på mera
reformistisk väg förverkliga vissa
nationaliserings- och planeringsåtgärder på det
ekonomiska området. Peiré syns dock även under kriget
ha räknat med en liknande utveckling. ”Vi kan
inte vilja bedra oss själva”, skrev han, ”genom
att påstå att det spanska proletariatet numera
avskaffat kapitalismen... Nåväl, om vi nu
måste samleva (convivir) med kapitalismen —
och det vore barnsligt att vilja tro motsatsen —
måste CNT gå in för att denna blir reducerad
till det minsta möjliga och att dess profiter
inte överstiger vad som kan anses vara det
förnuftigas gränser i ett land som genomgått ett
sådant socialt krig och som blivit fattigt på
grund av detta av själva kapitalismen
framprovocerade krig.”

Peirö antar att det kommer att göra sig
gällande en tendens till nationalisering av
nyckelindustrierna. Vad han ansåg det skulle bli av
de av arbetarnas syndikat mera lokalt eller inom
mindre områden helt kollektiviserade
industrierna säger han inte direkt i sina artiklar,
kanske han antog att dessa kunde fortbestå.
Hursomhelst, så har hela denna sociala nyordning
försvunnit och kommer knappast att återvända
i samma form som 1936—37. Beträffande de
stora nyckelindustrierna och
kommunikationerna hade Peirö dock redan under kriget kommit
till den uppfattningen att de inte kunde
syndikaliseras av CNT ensam, utan att CNT och
UGT var tvungna att samarbeta vid detta verk,
och att dessa nerifrån kontrollerade
nationaliseringar även måste inlemmas i någon allmän,
av alla fackliga organisationer erkänd
organism; som bekant, arbetade CNT under kriget
praktiskt på att upprätta ett system som
ekonomiskt byggde på det tredubbla fundamentet
CNT—UGT-— staten.

Ur alla omständigheter räknar alltså Peiré
med vissa nationaliserade industrigrenar
efter kriget — precis på samma sätt som Gaston
Leval gjort i en uppmärksammad artikel jag
refererat tidigare i Syndikalismen. Men
nationalisering, menar Peiré, kan inte tillfredsställa
ONT om den inte genomföres under vissa
frihetliga villkor. Att utarbeta dessa är just
anarkosyndikalismens uppgift.

Enligt Peirös uppfattning finns ingen orsak

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 30 19:38:20 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/syndikal/1947/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free