Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följde Daniel ut i tamburen, medan Kurre såg om
fadern, det var vänligt af er att ni hälsade på oss
— och mig, fast jag varit så ovänlig mot er —
jag har inte ens personligen fått tacka er för att
ni ville ha mig till kransbinderska . . . jag hade så
gärna velat — men jag kunde inte, jag försäkrar
er det. Det var så många saker i vägen . . . men
tro mig, det gjorde mig mycket, mycket ondt . ..
det säger jag inte som en fras! . . Farväl, och glöm
mig inte, när ni kommer härnäst — jag har så
litet glädje . . . och det är så roligt att se er . ..
— Tusen, tusen tack . . . jag önskar att allt
må gå bra och ni inte ha det för ängsligt. . . och
var säker på att jag i mina tankar alltid är med
er. . .
Om sommaren reste Ingeborg med fadern till
Nauheim. Därifrån skref hon en gång till Daniel,
som kvarstannat i landsortsstaden för att sköta
dess tidning. Det var endast några korta rader,
meddelande att resan varit svår, men att faderns
tillstånd nu ingaf ljusare förhoppningar och att
hon befann sig vid godt mod. Men dessa rader
gåfvo Daniel mycket att tänka på, cch när intrycket
af dem slöt sig till minnet af hvad Ingeborg sagt
under deras korta sista samtal, så tycktes det
honom som om en gryning åter sakta började
tändas på hans förhoppningars himmel, från hvilken
solen så länge varit försvunnen ...
Några veckor senare skref Kuno till Daniel att
fadern plötsligt blifvit sämre, att Kurt rest dit ner,
och att redan tidigare John Wirén från Mainz,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
