Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att vara en mot lifsglädjen fientlig världsåsikt; — hur kyrkorna ofta
eftersträfvat en världslig maktställning, oförenlig med Jesu ord: »mitt rike
är icke af denna världen» — hur en falsk gudaktighet ofta ådragit den
sanna misstanken för skrymteri o. s. v. Ej Kristi kristendom utan
bristerna och halfheten i vår kristendom har gifvit anledning till misskännandet
af Jesu lära. Ju mindre kristendom, desto större samhällsolyckor.
Under alla tidehvarf äfven under de s. k. guldåldrarna finnes så
mycket mänskligt elände, att de, som lida därunder eller bevittna
detsamma, alltid känt sig frestade att anse sin tid vara den värsta.
»Kulturens offerväsen» fortgår, och offren mäkta ej inse, att de och deras
samtida vanligen hafva det bättre än föregående generationer. Utan att
göra klart för sig de verkliga orsakerna till det onda, vända de sig med
blindt förstörelsebegär mot allt bestående och främst mot dettas
stödjepelare. Nihilisterna inse att kristendomen är den andliga makt, som åt
nuvarande samhällsbyggnad gifver starkaste stödet. Men de förbise den
dubbla meningen af ordet kristendom och inse därför icke att, om lärans
grundprinciper allmännare och fullständigare uppfattades af andra och af
dem själfva, skulle många öfverklagade missförhållanden mildras eller
försvinna, de inse ej, att med förkastandet af kristendomen förlora de sin
säkraste räddningsplanka.
Det elände, som en fortlefvande hedendom i kristna länder
åstadkommer, skyller man på kristendomen, hvaremot man förnekar, att de
glädjens blomster, som onekligen här och där gro i jordens mull, hafva
sin näring i den kristliga anda, hvilken oaktadt alla brister och halfheter
dock utmärker vår samtid och hos enskilda framträder i ren, hög skönhet.
Således fel pådiktas och verkliga förtjänster frånkännas kristendomen.
Ett olycksdigert qui pro quo!
Modet måste hållas uppe hos klarseende personer, som följa med
tidsströmningen ock inse dess många missriktningar, och att den stundom
vänder sig mot ett Niagara, som i sitt djup skulle krossa vår kultur, om
vi komme strömdraget för nära. Faran är öfverhängande. Därför
behöfvas vaksamma skyltvakter, behjärtade soldater och inspirerade
anförare. Vår civilisation är till åren kommen. Alla hennes föregångare
hafva åldrats och dött. Skall hon kunna motstå förgängelsen och lyckligt
genomgå fortsatta föryngringsprocesser? Skall hon bättre än Idun
lyckas förvara odödlighetens äpplen? Hon eger lifvets bröd och skulle
lefva, om hon blott ville nära sig däraf.
Två ting fordras för en fortsatt lycklig utveckling: det ena, att
revolutionärerna vidgå, att i Kristi lära upprinner hufvudkällan till den
moderna världens lycka; — det andra, att stationärer och reaktionärer
medgifva, det bristerna i den officiella kristendomen äro upphofvet till
mycket af det elände, som föranledt motståndarnes hat, och hvars mörka
slagskuggor falla öfver vårt relativt lyckliga århundrade.
Per Trygg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
