Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Tjechiska sägner om svenskarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
troligen icke skulle hava stått ut med denna behandling,
anförtrodde hon sig i Guds hand och gick i stället till
heilbrunn vid Hermleshof ej långt från staden, där det
hänger en bild av vår Kära Fru. Åt henne offrade hon ett
radband och bad Gud om natten, att han nådigt ville taga
bort de horn, som vuxit på henne. Redan nästa morgon
kändes hornen mindre, och utan tvivel blev hon befriad
från det onda genom sina böner. Till yttermera visso hava
vi försett detta intyg med vår stads större sigill.»
Naturligtvis kunde — enligt sagan — svenskarna icke
undgå att göra bekantskap med den »Vita fru», som i
likhet med sina systrar på andra slott i Skottland, Tyskland
och till och med i Sverige spökar i vissa böhmiska borgar.
Böhmens »vita fru» var den olyckliga Bertha, dotter av Ulrich
av Rosenberg och vid 19 års ålder förenad i ett olyckligt
äktenskap med Hans av Lichtenstein i Krumau. Hon dog
1476 i Wien, efterlämnande en intressant brevväxling. Den
till sitt ursprung troligen tyska sagan om hennes spökerier
nämndes i Böhmen först av jesuiter på 1600-talet, och
Balbin, som såg hennes porträtt på slottet i Neuhaus,
framställde henne såsom en from, givmild skyddsande.
Med den osaliga Berthas uppenbarelse för svenskarna
i Krumau sammanhängde en sedvänja, som har gamla anor
i Böhmen och kallades för »söta gröten». Det var en
kärleksmåltid eller offentlig bespisning av fattiga, som på en
viss dag av året — vanligen skärtorsdagen — föranstaltades
av åtskilliga slottsherrar. När en svensk major på slottet i
Krumau hade fått höra talas om denna allmoseutdelning,
men vägrat att servera »söta gröten», hade Vita frun
uppenbarat sig. Väktarna hade ramlat av fasa, då vålnaden visade
sig, och »den svenske majoren» blev så förfärad, att han
nästa morgon skyndade sig att tillreda gästabudet. Man
har historiska bevis på att förplägningen vid denna måltid
(till åminnelse av Frälsarens bespisning av de hungrande)
var mycket rundlig; år 1551 undfägnades i Neuhaus 5,000
Jensen, Svenska minnen från Böhmen och Mähren. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
