Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Industrigrenarna - Malmbrytning och metallindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- MALMBRYTNING OCII METALLINDUSTRI —
och upp (magasinsbrytning och takbrytning med igensättning) eller
uppifrån och ned (pallbrytning under jord, skivrasbrytning etc.). De
mera bekanta gruvorna i mellersta Sverige brytas för närvarande på
100—300 meters djup. Djupast är Nya Granlundsgruvan i
Grängesbergsfältet, som når 550 meter under dagytan.
Det ur en gruva brutna berget uppdelas i regel uti trenne olika
produkter, nämligen "styckemalm", varmed förstås direkt användbar
malm, vidare mellanprodukt eller "anrikningsgods", varmed menas
sådant berg, som ej innehåller tillräckligt hög metallhalt för att med
ekonomisk fördel kunna direkt smältas, men å andra sidan innehåller
för mycket av malmmineralet för att kunna bortkastas, och slutligen
"gråberg", d. v. s. praktiskt taget ofyndigt berg. Denna uppdelning,
som nästan undantagslöst utföres vid själva gruvan genom plockning
för hand ("skrädning"), föregås i regel av grovkrossning i tuggare.
Vanligtvis sker dock här även en noggrannare, medelst malmskiljare
och andra maskinella hjälpmedel verkställd uppdelning av malmen.
Denna behandling kallas "sovring" till skillnad från den än längre
gående anrikningen, vid vilken finkrossning alltid måste äga rum.
Det torde vara klart, att en fyndighets bearbetningsmöjligheter
måste vara i hög grad beroende på förhållandet mellan mängderna av de
erhållna olika produkterna, vilket ställer sig mycket olika vid skilda
gruvor, beroende av fyndighetens allmänna karaktär. Vid de
lappländska gruvorna är procenten användbar malm av det inom
fyndigheten brutna berget mycket hög; i de mellansvenska gruvorna är
däremot malmprocenten lägre. I vissa fall erhålles icke någon styckemalm
alis, utan ali malm måste anrikas.
Tillgodogörandet av den fattigare malmen genom anrikning
påbörjades i Sverige under 1880-talet, men blev först efter sekelskiftet
mera allmänt. Det väsentliga vid anrikningen är, att godset finkrossas,
så att malmpartiklarna lösgöras från de vidhängande gråbergskornen,
varefter malmkornen frånsepareras till s. k. slig eller koncentrat.
Fin-krossningen verkställes i särskilda krossmaskiner, såsom valskrossar,
kul- och rörkvarnar. Då de svenska järnmalmerna utgöras dels av
magnetisk malm, dels av omagnetisk s. k. blodstensmalm, har
anrikningstekniken utvecklat sig efter tvenne olika linjer. Den magnetiska
anrikningen är för vårt lands vidkommande den viktigaste och har
utvecklats på ett enastående sätt, tack vare svenska ingenjörers geniala
konstruktioner av hithörande apparater; malm separatorerna beslå här
i stort sett av elektromagneter, varå de magnetiska malmkornen fastna,
ll — 138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
