Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det följande ej tagas i bokstaflig mening eller såsom ett medvetet val, utan endast i den
mening att de öfverlämna sig åt den hane som mest eggar deras sinnen. Att bland vissa
fåglar en täflan mellan hanarna äger rum, är välbekant, och likaledes att många vackert
färgade fågelhanar synbarligen afsiktligt lägga an på att förevisa sin grannlåt. Stundom ser
man dagfjärilarna vid parningsleken gå omkring hvarandra med utbredda och släpande
vingar, hvilket kanske är att betrakta som en färgförevisning. Visserligen kan man iakttaga
samma beteende hos arter, där könen äro hvarandra lika, och äfven hos sådana som förefalla
torftigt och oansenligt färgade. Men det är väl möjligt, att i denna ställning vackra
färgskiftningar kunna framträda äfven hos dessa senare, med hvilka könen söka eggande inverka
på hvarandra. Sålunda skimra de dystert färgade Erebia-arternas (taf. 9, fig. 2) vingar i ett
briljant grönblått färgspel, om man med ryggen vänd mot ljuset låter solstrålarna falla snedt
öfver dem. Samma färgspel, fastän svagare, visar sig under samma belysningsförhållanden
på åtskilliga andra torftigt brunfärgade fjärilars vingar. Det borde därför iakttagas, om
fjärilarna vid den parningen föregående leken intaga sådana ställningar, som äro gynnsamma
för att deras skönhet skall komma till sin fulla rätt.
I de fall, där könen uppträda i olika dräkt, är det i regeln honorna som förblifvit mera
lika den allmänna släkttypen. Så är t. ex. honan af Anthocharis mera lik sina släktingar
bland de öfriga Pieriderna. Hos släktet Polyommatus äro också honorna hvarandra mera
lika än hanarna, liksom också hos släktet Lycaena. Färgafvikelsen har därför troligen först
uppstått som en variation hos hanarna, men i många fall ha de vackra färger, som de
förvärfvat för att göra intryck på honorna, genom arf delvis öfverflyttats på de senare, såsom
man i mycket olika grader kan iakttaga hos de olika arterna af släktet Lycaena. Hos L. icarus
t. ex. visa honorna alla tänkbara öfvergångar mellan nästan enfärgadt brunfärgade vingar
med röda fläckar längs utkanterna (liksom hos astrarche) till rent himmelsblå liksom hos
hanarna, från hvilka de afvika blott genom några otydliga mörka punkter längs bakvingarnas
utkant. Med stor sannolikhet kan man här spåra en af de vägar, på hvilka arten i sin
helhet förändrats. Måhända ha de nu i båda könen lika vackert färgade Vanessa-arterna
en gång haft vackrare färgade hanar, hvilkas färgteckning så småningom helt och hållet
öfverflyttats på honorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
