Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del är det Vitruvius och de italienska arkitektböckerna, som äro bestämmande,[1]
och de utöfvande konstnärerna förhålla sig väsentligen efterbildande, söka sin
heder i att så troget som möjligt följa de klassiska mönstren. Nu framträda åter
försöken att på ett friare men framför allt mera själfständigt sätt ombilda de
gamla motiven. Såsom den förnämste teoretiske grundläggaren af denna riktning
får man anse Hans Vredeman de Vries (f. 1527, † efter 1604), som i sina samlingar
af kartuscher (1555—57), i sin framställning af de fem kolonnordningarna (1563)
och sin arkitekturlära enligt Vitruvius (1577) angifvit den nya stilriktningens
karaktär. Sitt mest typiska uttryck och sin praktiska lösning erhåller denna
riktning i Holland genom sådana arkitekter som Henrik de Keyzer (1567—1621),
Lieve de Key (1560—1627) och deras samtida. Från Holland öfverföres denna
arkitektur till Danmark och har där åstadkommit en räcka synnerligen tilltalande
och ståtliga verk, af hvilka några ligga inom det nuvarande Sveriges landamären.
Men äfven i det dåvarande Sverige upptogs den nya stilriktningen, i synnerhet
tyckes Stockholm i sin äldre, numera till största delen försvunna privatarkitektur
ha haft att uppvisa åtskilliga prof af denna konst. Den gamla nordeuropeiska
förkärleken för höga rösten öfver gaflar och kupor framträder fortfarande och
bestämmer i det hela hufvudkaraktären. Men denna utveckling på höjden
uppväges af ett bestämdt markerande af horisontalindelningen. Den arkitektoniska
stommen öfverdrages med ett nät af ornamentala bildningar, som utbreder sig ej
blott öfver friser och pilasterfyllningar utan äfven öfver kolonnskaften samt öfver
byggnadsytorna, särskildt öfver dessa från medeltiden stammande rösten och kupor,
hvilka en nordisk byggnad ej gärna fick sakna. Motiven hämtas med förkärlek
från det ofvannämnda beslagsornamentet eller från groteskorneringen med dess
blandning af djur-, växt-, husgeråds- och vapenformer. Det helst använda
byggnadsmaterialet är tegel i sin naturliga färg, med huggsten för hörninfattningar,
listverk och öfriga orneringar. Ett präktigt exempel härpå gaf det ståtliga,
år 1626 fulländade, numera helt och hållet omändrade slottet Vibyholm i
Södermanland.[2]
Vid sidan af denna riktning och ej alltid skarpt skilda därifrån framträda
andra, som på annat sätt och närmare leda sitt ursprung från den italienska
konsten, nämligen i de former, hvari densamma uppenbarar sig mot
1500-talets slut: den klassiska senrenässansen och barockstilen. Redan i fordran på
och benägenheten för en helhetskomposition, för en symmetrisk anordning af
grundplanen och byggnadsstommen ligger ett italienskt renässansdrag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
