Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 UNGDOMSVÄNNENS MINNE.
förbindelsen icke kunnat sakna inflytelse på min inre utveck-
ling. Mina yttre lefnadsförhållanden skulle icke derigenorn
kunnat blifva annorlunda, än de nu blefvo. Vid vissa tillfällen
skulle kanske ett rådslag af en sådan vän, som Leijonhufvud
kunnat vara, kanske gifvit mina tankar en bättre riktning och
åt mitt handlingssätt en starkare hållning, än den jag på egen
hand har mägtat åstadkomma. Detta gäller i synnerhet om
mina försök att vara vetenskapsidkare. Dessa försök skulle
kanske lyckats bättre, om jag haft hans umgänge att tillgå.
Ett utbyte af tankar mellan personer, hvilka förstodo hvar-
andra sa bra som han och jag, skulle ej kunnat blifva frukt-
löst, och frukten skulle för mig ej kunnat blifva annat än god.
Och ett sådant utbyte skulle ej varit omöjligt oaktadt lefnads-
banornas olikhet.
Men om jag skickar min tanke i denna riktning, så att
jag tänker på lefnadsbanorna, då famlar mitt förstånd i djupa
mörkret, ty framtidens utsigt för Gustaf Leijonhufvud. jemförd
med hans lynne och anlag af naturen, var mer än vanligt
oklar, jag ville nästan säga dyster och hotande. En fortsatt
lefnad på jorden skulle för honom, sådan han var och hade
anlag att blifva, kanske snart nog kunnat visa sig långt mindre
glad, än hans herrliga ynglingalif tycktes förebåda. Det skulle
under de yttre inflytelser, som funnos, kunnat blifva mycket
svårt för honom att finna den yttre väg i verlden, som skulle
fört honom fram till lycka och sällhet. Han skulle nog kunnat
finna den vägen omsider, men kanske ej utan dyra prof och
svåra strider.
Jag sade, att sju och trettio år förflöto från året 1844,
men sedan blef det annorlunda. Ja, det är så, men på annat
sätt än förra gången. Den djupa grafven, der jag hade ned-
lagt namnet Gustaf Sebastian Leijonhufvud, öppnades ännu en
gång och nu för att ej mera tillslutas. Detta skedde, när jag
var sextiofem år gammal, och fyrtiofyra år voro förflutna från
begynnelsen (1837-1881).
Men denna gången öppnade sig grafven icke af sig sjelf;
jag lyfte locket med afsigt att grafven skulle öppnas. Jag
hade företagit detta arbete, hvarmed jag nu är sysselsatt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
