Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
DET MIMISKA I RINGDANSEN.
på flera sätt varierad. Hos Arvidsson börjar den:
"Ungersven växer både småler och lång," men i Skåne har den
denna början: "Jungfrun går i dansen med röda gullband.’
Den långe och smale ungersven, så stolt i sin gång,
träffar en jungfru, och beder lieune med sig trå dansen.
Hon ursakar sig, ty så inånga akta uppå henne, både
fader, moder, syster och bror, men mest dock henues unge
fästeman. Denne sednare tycker ungersvennen ej värd att
bekymra sig om; "månn’ ingen månde vara så göder som
han?" frågar han. Slutligen fäster han jungfrun och
binder om hennes arm det röda gullband. Jungfrun ber
honom icke binda så hårdt, ty hon ämnar icke att rymma
från honom; men så snart han något lossat på bandet,
springer flickan åt skogen, och der blir hon borta i tu, i
tre, i fyra, i sju år. Men då kommer hon tillbaka och
säger:
"Ocli vill du mig något, så har du mig nu."
Glad tager ungersven henne i famnen, och1 så dansa de
om. Det är en skälmaktig, nyckfull flicka, som dock
slutligen låter besegra sig af ungersvens uthållande trohet och
kanske äfven af årens betvingande makt; talet om den
unge fästemannen är tydligen ett påfund för att leka med
friaren, en yttring af samma skalkaktighet, som kommer
henne att springa bort, när hon sedan blir fästad och
finner bandet besvärligt 38>. Det är icke utan mening, som
visan afslutas med dessa vers:
"Äpplen och päron de växa på träd:
Och dansar min kära, så dansar jag med.
Äpplen och päron de växa på qvist;
Och dansar min kära, så dansar jag visst."
(Arv. III. s. 206.)
Efter den långa frånvaron liar jungfrun lemnat sin
ungdoms leksamma nyckfullhet; hou återvänder till den
38) Att skälmaktighet utgör hufvudmotivet till bortspringandet
synes af den skånska artförändringen. Det är nemligen då gossen,
som springer bort, och som kallas i visan "den argaste skälm."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
