Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Storviziren träder upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
som han för sin egen person alltid varit god ekonom
och ej heller riktade sig på statens bekostnad under
de år han var allsmägtig, (detta är mer än tillräckligt
konstaterad t,) var han äfven mån om att i de offentliga
medlens förvaltning införa ordning och hushållning, samt
att i allo föregå med ett vackert exempel af sträng
oegennytta. Man finner från denna första tid äfven en
viss, rätt märkvärdig tendens till att intaga en
någorlunda sjelfständig hållning gentemot utlandet, med
andra ord att diplomatiskt häfda Sverges värdighet och
oafhängighet. Bevisen härpå äro den svenska
regeringens mod att låta franska republikens sändebud
Verninac förblifvai Stockholm, (om också ej som
officiellt erkänd gesandt,)*) samt den frispråkighet,
hvarmed hertigen tillbakavisade ryska regeringens
mellan-komst till fördel för vissa af de utaf Reuterholm
aflägsnade högre embetsmännen, (kejsarinnan tycks nästan
*) I en depesch från svenska kabinettet till Stedingk, svenska
gesandten i Sankt Petersburg, af d. 29 juli 1792, heter det
bl. a.: „Säg vederbörande, att Verninac ej är här erkänd som
minister! om han såsom privat man umgås med Stael,
är obilligt att klandra, och man bör ej stöta sig med
Frankrike, som skulle förstöra våra skepp i Medelhafvet, heldst då
vi behöfva reparera våra klena aff ärer. Hertigen ömmar visst
för Bourbonerne, men så stor äran må vara att upprätta deras
tron, så skulle han hålla den för dyr, om den skulle kosta
honom det folks blod och välfärd, som blifvit honom
anför-troddt att styrau. — Att hertig Carl personligen „Ömmade“
skäligen litet för Bourbonen, känner man bl. a. af ett bref
från honom till Reuterholm af den 25 maj 1792 (hos Schinckel
Bergman Del. 3, sid. 11, not.) deri han omtalar honom som
en „stackare, hvilken hvarken kan eller vill blifva hjelpt“,
och att han, hertigen, ej har lust att „som en Don Quixotetl
blottställa sitt land för honom, icke ens oaktadt
„TempelbrÖ-dernew erbjudit honom 80,000 dukater för biträdet. (!)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
