Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’192
Men för henne, som ägde närmare kännedom om
förhållandet, var han den person, till vilken hela familjen
stod i tacksamhetsskuld för den största av
välgärningar, och som hon själv betraktade med ett
intresse, som, om icke alldeles lika ömt, åtminstone
var lika förståndigt och lika rättmätigt som det, som
Jane hyste för Bingley. Hennes förvåning över att
han kom — att han kom till Netherfield, till
Long-bourn och frivilligt uppsökte henne igen, var nästan
lika stor, som den hon känt, då hon först bevittnade
hans förändrade sätt i Derbyshire.
Färgen, som hade flytt från hennes ansikte,
återvände under en halv minut med ökad glöd, och ett
glatt småleende gav glans åt hennes ögon, då hon
under detta ögonblick trodde, att hans hängivenhet
och hans önskningar ännu voro oförändrade. Men
hon ville icke fullt lita därpå.
— Låt mig först se, hur han beter sig, sade hon
för sig själv, det kommer att bli tids nog för att
våga hoppas.
Hon satt ivrigt sysslande med sitt arbete och
försökte att vara lugn utan att våga lyfta upp ögonen,
tills hon med ängslig nyfikenhet riktade dem mot
sin syster, då betjänten närmade sig dörren. Jane
såg litet blekare ut än vanligt, men lugnare än
Elisabet hade väntat. Då herrarna inträdde, rodnade
hon, dock mottog hon dem ganska obesvärat och
på ett fullt passande sätt, som var lika fritt från
någon yttring av missnöje som från något onödigt
fjäsk.
Elisabet sade så litet till båda som hövligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
