Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’186
— Ack, min kära Lydia, utropade hon, när ska
vi väl träffas igenf
— Gu vet, när det blir. Kanske inte på två eller
tre år.
— Skriv mycket ofta till mig, min älskling!
— Så ofta jag kan. Men du vet, att gifta
fruntimmer aldrig ha mycken tid till brevskrivning.
Systrarna få skriva till mig. De få ingenting annat
att göra.
Mr Wickhams farväl var mycket vänligare än
hans hustrus. Han log, såg bra ut och sade många
vackra saker.
— Han är sannerligen en riktigt fin pojke, sade
mr Bennet, så snart de begivit sig av. Han smilar
och myser och ställer sig in hos oss alla. Jag är
utomordentligt stolt över honom. Jag trotsar själva
sir William Lucas att kunna framvisa en mera
värdefull måg.
Skilsmässan från dottern gjorde mrs Bennet mycket
nedstämd under flera dagar.
— Jag tänker ofta, sade hon, att det inte finns
något så ledsamt som att skiljas från sina vänner.
Man känner sig så övergiven utan dem.
— Det blir följden, förstår du, sade Elisabet, av
att gifta bort en dotter. Du måste känna dig desto
mera glad över att dina fyra andra döttrar äro
ogifta.
— Nej, saken förhåller sig inte så. Lydia lämnar
mig inte, därför att hon är gift, utan bara därför att
hennes mans regemente råkar vara förlagt så långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
