Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spelåren 1893-1929
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teatern är som Faust — ock en saga,
ett äventyr av både skratt och gråt,
där mänsklighetens sorgsna stämmor klaga,
men glädjen dansar fram på solig stråt.
Teatern blev oss kär — från barndomstider,
trolsk lyste rampen som Aladdins ring.
Och samma trollglans den i afton sprider —•
att vi ha åldrats — det gör ingenting!
Teatern, det är ljuset mitt i natten,
en fackla, slungad emot barbarit,
teatern är kulturen — visdomsskatten,
vår egen samtid — skildrad av genit.
Först är teatern endast några bräder,
ett tälttak — himlens stjärnor ovanför,
där Tabarin — bohéme i alla väder,
på scenen älskar, hatar, slåss och dör.
På den teater, som i afton firar
de sex decennier den har bestått,
jag minneskransen, lagerflätad, virar
åt scenens stormän — vilka hava gått.
Främst August Lindberg. Högt han satte kallet,
en eldstod förde han de unga an,
och lugn och modig stod han mitt i svallet,
när stormen rasade. Han var en man.
En man! Just detta vill er scen jag önska —
en man, som lyfter framtidens standar
och låter konstens vårdträd åter grönska
och diktens kungsord klinga som fanfar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
