Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mentzer, Magdalena von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter slutadt krig hemkom, försedd med ett
engelskt kopparben, för att stå brudgum, mötte
han den älskades likprocession. En fönsterruta
på Tidaholm i Westergötland, hvaruti
landshöfding Mentzer hade ristat: "Min Magdalena
förgäter jag aldrig", bar ännu för barn och barnbarn
vittne om den gamles långa och ömma saknad. –
Då Rudbeck, såsom kapten, första gången såg
den 19-åriga Magdalena Mentzer – dotter-dotters
dotter af den sköna Ebba Brahe – smärt och
hvit som en lilja, med blå ögon, tindrande af
qvickhet, och ett behagligt leende kring munnen
– upplågade han af kärlek, men erfor till sin
smärta att hon ansågs vara förlofvad med en
ung baron Fredrik Ulr. v. Essen, R:s vän. Han
frågade henne sjelf derom, och erfor att sådant
varit i fråga, men att hon hört, det baronen i
Stockholm gjort ett annat val. Rudbeck friade,
fick ja och blef en förtjust brudgum. Det unga
paret flyttade till majors-bostället Ål, ett
otrefligt ställe; likväl försäkrade fru R. sedan ofta
att hon aldrig märkt det vara fult, förrän hon
några år derefter flyttade till
öfverstelöjtnantsbostället Haga, en vida angenämare bostad.
Deras sammanlefnad var då förljufvad af fyra
hoppfulla barn. När svärmodern dog, utlöste R.
arfvingarnes andelar i Tidaholm, Ebba Brahes fordna
arfvegods, och behöll detsamma. Under öfverste
R:s fälttåg i Pommern skötte hans fru, med
drift och glad verksamhet, den vidlyftiga
hushållningen så väl vid Edsberg som vid Ultuna,
hvilken kungsladugård hennes man hade
arrenderat och der hennes svärmor och svägerska
bodde. Uti en liten släde, med en dräng vid
sidan, reste hon tid efter annan till
hufvudstaden, för att med de summor, hon genom idog
hushållning kunnat hopspara, göra afbetalningar
på den betydliga skulden. Vid sin mans
hemkomst kunde hon också för honom presentera
en under hans frånvaro född son. Ungefär ett
och ett halft år bodde familjen i Finland, ehuru
mannen större delen af denna tid uppehöll sig i
Stockholm, under dåvarande partistrider, deri
han var en af hufvudmännen.
Geijer yttrar om Rudbeck: "en välmenande
och verksam, men föga bildad man". Detta
omdöme lärer vara riktigt, ty samtiden ville ej
tillskrifva honom någon särdeles stor politisk
skicklighet, utan påstod, att han styrdes af sin fru,
som var själen i hans företag. Onekligen var
detta ovanliga fruntimmer sin man öfverlägsen i
klokhet och bildning, följde med intresse de
allmänna händelserna och egde sin mans
förtroende. Men å andra sidan var denne stränge,
nästan despotiske man alltför öm om sitt
husbondevälde, för att af henne eller någon annan
låta leda sig. Hennes inflytelse måste således
varit omärklig, emedan hennes förstånd i det
hela var af qvinlig art. Hon hade med sin man
11 barn och öfverlefde honom i 23 år, samt dog
1809, på Edsberg. Hon ligger begrafven i
Sollentuna kyrkogård jemte sin man.
Om döttrarne vilja vi här äfven intaga
några af Palmblad gjorda teckningar. Den äldsta
dottern, <i>Catharina Charlotta,<7i> född 1753, hade vid
19 års ålder, mot föräldrarnes önskan, gift sig
med enklingen, f. d. riksrådet Axel Arnell, som
var tjugo år äldre än hon. Denna förening blef
dock lycklig, men kort, ty mannen dog 1777.
Efter hans död anmälde sig såsom friare öfverste
Robert Montgomeri, ur hvars skiftesrika lefnad
följande må anföras. Han var son af en
urgammal norrmannisk slägt, som med Wilhelm
Eröfraren hade kommit öfver till England. Hans
farfar, pär af Skottland, hade understödt
pretendentens försök att återfå sina fäders krona, och
i följd af dess nederlag förlorat all sin egendom.
John, en af hans 21 söner, kom i sitt 16:de år
till Sverige, blef bokhållare hos en slägting,
grosshandlaren Robert Campbell, gifte sig med
dottern, fick med henne en betydlig förmögenhet,
bruk i Finland och Norrland, samt ett hus i
Stockholm; 1736 blef han, jemte flera andra
slägtingar af samma namn, naturaliserad svensk
adelsman. Sonen Robert, född i Finland, snart sina
föräldrars enda, återstående barn, bortskämdes i
rikedomens sköte genom en klemig uppfostran;
tjugo år gammal ingick han i fransk krigstjenst
vid regementet Royal Suedois, deltog i det för
franska krigsäran så nesliga slaget vid Rossbach
och flydde som de öfriga. Full af förtrytelse,
begaf han sig till Amsterdam, yttrande under
vägen till en, som frågade honom om slagets
förlopp: "nous courrumes, nous avons courrus, nous
courrons encore". I Frankfurt hade han en
kärlekshandel med en prinsessa, enleverade en tysk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
