Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Groa, prinsessa - Grothusen, Elisabeth - Grothusen, Lucia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gången för konung Gram så, att medelst jern skulle
han ej öfvervinna den svenske konungen, men
väl medelst guld.
Gram Halfdansson påstås då hafva låtit i
sin stridsklubba inlägga ett stycke guld, och då
göthakonungens här var vida större än
danahären och segern således vida sannolikare på
den förra sidan, skulle Gram hafva i striden
uppsökt sin motståndare, utmanat honom till envig
och dödat honom med sin guldinlagda
stridsklubba.
Händelsen förklaras tydligare, om man
antager att Gram med guld mutade någon
förrädisk svensk, hvilken af låg vinningslystnad åt
honom förrådde drott och här.
Om Groa vet man ingenting vidare, sedan
hon blef drottning i Danmark. Om hon –
såsom en nutidens qvinna skulle göra – lade djupt
på sinnet att veta sin egen fader hafva stupat
för hennes gemåls hand, och det till följd af
hennes öfverträdelse af de dotterliga pligterna,
veta vi icke, men tro dock att den tidens
allmänna barbari skonade henne från alltför stora
samvetsqval.
Grothusen, Elisabeth, ett fruntimmer som
genom sin trätgirighet och brist på välde öfver sitt
häftiga lynne fått sitt namn öfvergånget till
efterverlden; ty många äro, som man vet,
medlen att vinna odödlighet. – Nämnda Elisabeth,
hvars farsnamn var Grothusen, var gift med
kamreraren Engelbrecht Enesköld. Hon bivistade,
år 1658, just på en böndag, gudstjensten i Åbo
domkyrka och kom der i ordvexling med en fru
Liljeholm, hvilken ej heller lärer varit bland den
tidens mest fogliga och fördragsamma qvinnor.
De värda damerna blefvo så högljudda, att de
störde den öfriga församlingen, hvarför de
sedermera stämdes inför Åbo konsistorium. Kamrer
Enesköld, som antingen fann sin hustru hafva
varit den mest felaktiga eller ock var den, som
hade bästa tillgången, förlikte nu motparten
medelst en viss summa penningar, hvarefter striden
mellan fruarna för alltid afstannade, ehuru den,
till deras stora skam, aldrig glömdes af deras
samtida i staden och orten.
Grothusen, Lucia, är en för sina olyckor
namnkunnig qvinna och förtjenar, såsom sådan, allas
deltagande. Hon var dotter af den för sin lärdom
bekante Arnold Grothusen, som var lärare
för Johan III:s son, prins Sigismund. År 1607
blef Lucia gift med historieskrifvaren Johan
Messenius. Ömsesidig kärlek och likstämmighet i
tycken hade förenat dessa makar, som derför
med skäl hoppades på en framtid af lycka, då
helt oförmodadt ett förfärligt åskmoln uppsteg
på deras nyss så klara lefnadshimmel och
förmörkade den med ens och för alltid. Johan
Messenius blef nemligen anklagad för att hafva
skrifvit emot regeringen, och hans fiender
förstodo att hos densamma svärta honom såsom
den störste bland riksförrädare och att till den
grad förstora hans fel, att han dömdes till
fästning på lifstid. – Dock, store Gud! ... hvilken
fästning! – Jo, den svåraste, den ohyggligaste,
som någonsin funnits, nemligen Kajaneborg i
Finland, just vid gränsen af Uleå Träsk och
belägen långt upp i skogen på en ensam holme,
midt ibland de brusande vågorna af en djup och
strid fors. Dit följde honom, af innerlig ömhet,
hans unga maka Lucia, fastän hon väl fick veta,
att man i denna ohyggliga vrå af verlden var
lika afskiljd från gemenskapen med lifvet och
menniskorna, som i den mest aflägsna öken.
Aldrig hade dock de olyckliga unga makarne,
äfven med tillhjelp af den lifligaste
inbillningskraft, kunnat föreställa sig
hurudant det fängelse
var, som nu skulle blifva deras beständiga
bostad. – Sjelfva den befästade borgen var byggd
dels på den nyssnämnda holmen, dels på pålar,
och det var just i en af de öfver pålverket
belägna fängelsehålorna, som den arme Messenius
insattes. Den låg, säger häfden, så nära vattnet,
att det, då det stormade och gick hög sjö, ej
sällan inträngde genom det glesa golfvet. Här
satt nu, under trettio års tid, den arme mannen,
hvilken man ej underlät att på allt upptänkligt
sätt plåga, genom törst, hunger, köld, nakenhet
och all slags vanskötsel, men som man dock –
menskligt nog i all denna omensklighet – tillät
att hafva skrifmaterialer, så mycket han det
önskade.
Det är förvånande hvad menniskans både
moraliska och fysiska krafter stundom kunna
uthärda af olycka och plågor, utan att duka under;
ett exempel derpå hafva vi väl i Johan
Messenius, hvilken ej allenast kunde lefva i allt detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
