Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
straf fets olämplighet och å andra sidan det allmänna gemensamhetsstraffets
obe-hövhighet för fångens bibehållande vid själslig och kroppslig vigör.»
Fångvårdsstyrelsen hade, för att vinna utredning om uppfattningen
blanid fångvårdens ledande tjänstemän i fråga om ökad möjlighet av
mellanformens användning, inhämtat yttranden från direktörerna vid
rike ts fängelser. Av dessa yttranden framgick, att femton direktörer
uttalalt sig för ett uppmjukande av nuvarande bestämmelser, fyra emot en
ändn-ing. I de yttranden, som utmynnade i ett avstyrkande av
fångvårdsstyrelsens förslag, åberopades i allmänhet vad i det föregående anförts
beträffande cellstraffets fördelar och gemensamhetsstraffets olägenheter.
De direktörer, som tillstyrkte förslaget, gjorde gällande, att den
föreslagna lagändringen ägde stöd av erfarenheten. Särskilt vore det av vikt,
att förstagångsförbrytares allmänna spänstighet bevarades, vilket
förhindrades av ett långvarigt cellstraff. Mellanformen, som för det
dåvarande huvudsakligen komme till användning å återfallsförhrytare,
kunde avvinnas bättre resultat genom tillämpning å förstagångsförbrytare.
Nödvändigt vore emellertid, att de oförbätterliga fångarna avskildes från
de övriga.
Efter omnämnande härav anförde fångvårdsstyrelsen vidare:
»De avböjande utlåtandena torde även grunda sig å den kända åskådningen om
den upprättande betydelsen av en lång tids tvungen självrannsakan. De flesta
brottslingar stå emellertid enligt styrelsens iakttagelser ej på den andliga
ståndpunkt, att i ensamheten deras tankar med stadigvarande verkan inrikta sig på
själv tukt, om det än är tydligt, att de i ensamheten och genom denna lättare
tvingas till ordning och lydnad, förefalla mjukare och mera mottagliga för
påverkan. De bättringsuppsåt, som i cellen må hava ådagalagts, men ej äro starkare
än att de förflyktiga under ett arbete i gemensamhet, skulle utan tvivel i allt fall
förgätas efter frigivningen, när livets frestelser åter möta. Även här gäller dock,
såsom vid mellanformens tillämpning i allmänhet, att en sträng individuell
prövning måste föregå lättnadens medgivande. Jämte det att hänsyn bör tagas till de
lokala möjligheternas utnyttjande för åtskiljande av olika arbetsgrupper, måste
ock bevakningen så förstärkas, att verkställigheten strängt genomföres enligt
lagens mening.
Del iiiå ock erinras, att enligt gällande verkställighetslag ingen fånge får emot
sin egen vilja uttagas i gemensamhetsarbete utan synnerliga skäl. Så torde
nämligen lagens 7 § böra tolkas.
I en del utlåtanden framhålles, att, om en önskvärd utvidgning av
mellanformen medgives, en minimitid för den stränga cellbehandlingen dock må
bibehållas. I sådant hänseende föreslås exempelvis tre månader för yngre och sex
månader för äldre fångar. Om än en sådan minimitids fastställande kunde anses
obehövlig, i händelse överflyttningen till mellanformen gjordes beroende av
fångvårdsstyrelsens beslut i de fall, då yngre fånge ej avtjänat fyra månader och äldre
ej ett år i cell, kan dock en minimitids bestämmande i lagen tjäna till ökad
enhetlighet och till bibehållande av straffets skärpa under den första tiden, likasom
ock till säkerställande av en behövlig provtid före det gemensamma arbetets
medgivande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
