Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
större rörelsefriheten i luftigart eller i allt fall rymligare lokaler motverkar den
kroppsliga avslappning, som i regel följer med en långvarig cellvistelse. Av ännu
större betydelse är, att gemensamhetsstraffet i högre grad än enrumsstraffet
erbjuder möjlighet att avpassa sättet för straffets verkställande efter det fria livets
förhållanden, till vilka det sålunda utgör en naturlig övergång. Framför allt får man
ej förbise, att gemensamhetsfängelset i vida större utsträckning än
enrumsfängel-set bereder tillfälle till verkstadsarbete i moderna arbetsformer och därigenom gör
fången mera rustad att efter frigivandet genom eget arbete förskaffa sig sitt
uppehälle.
Kommissionen kan därför icke, lika generellt som professor Thyrén, giva
företräde åt enrumsstraffet. Ännu mindre finner kommissionen det riktigt att
ovillkorligen binda cellstraffet vid viss i lagen bestämd tid. Den punkt, där förhållandet
mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets förmåga att gagna eller åtminstone
icke skada fången förskjutes till förmån för sistnämnda strafform, är icke
densamma för alla. Lagstiftarna böra därför möjliggöra och understödja en
utveckling av fångvården i riktning av en mera individuell behandling av fångarna. En
viss tid bör visserligen fastställas såsom den reguljära för frihetsstraffets
avtjänande i enrum, men denna tid bör ej vara obligatorisk, utan enrumsstraffet bör inom
vissa gränser kunna utbytas mot gemensamhetsstraff, och mellan dem böra
anordnas övergångsformer, genom vilka de båda typerna närmas till varandra.
Under åberopande av vad sålunda anförts förklarade kommissionen, att
den icke delade den åskådning, som låge till grund för det förberedande
utkastets behandling av nu ifrågavarande ämne, utan i stället anslöte sig
till de grundsatser, som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning skola
till-lämpas i vårt fängelseväsen och vår fångvård.
Redan samma år, som strafflagskommissionen avlämnade sitt
betänkande, ingav fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t en skrivelse, i vilken
hemställdes, att man skulle gå än vidare på den genom 1921 års
lagändring inslagna vägen. I skrivelsen, som är dagtecknad den 11 december
1923, anförde styrelsen — sedan den erinrat om, att den år 1921 införda
möjligheten att utom cellen använda fångar i arbete gemensamt med
andra fångar, ehuru de i övrigt tillhöra enrumsfångarnas grupp, inträder
för fångar, som vid straffets början ej fyllt 20 år, då de avtjänat fyra [-månade]’-] {+må-
nade]’+} äv strafftiden, och för övriga fångar, då de av strafftiden
avtjänat ett år — i huvudsak följande:
»I fängelserna intagas ej sällan individer, å vilka ett strängt genomfört
cellstraff under nu föreskriven tid är skadligt såsom förslappande den spänstighet,
som erfordras för framgångsrik självverksamhet, utan att dock men för fångens
andliga eller kroppsliga hälsa visar sig inträda eller uppenbarligen kan befaras,
på sätt lagen förutsätter för fångens överflyttande från enrums- till geniensamhets
behandling. Bland fångarna av den äldre åldersgruppen ingår ett flertal, som
gjort sig skyldiga till mindre svåra brott. Om de icke ådragit sig strängare straff
än ett års straffarbete, skola dessa enligt nu gällande lag hållas i strängt enrum
hela strafftiden, såvida deras hälsa det medgiver. Det finnes bland sådana fångar
pålitliga individer, som inom straffanstalten förhålla sig oklanderligt, och som
mera tillfälligt glidit in på brottets väg, utan att deras allmänna
karaktärslägg-ning kan anses farlig.»
Fångvå
rds-styrelsen i
skrivelse den
11 december
1923.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
