Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
erbjuder mycket av intresse för en behandling av motsvarande spörsmål
här i Sverige, torde en kort redogörelse för de huvudsakliga resultat,
till vilka den norska kommittén främst i dessa delar kommit, bär vara på
sin plats.1
Efter att hava lämnat en kort översikt för en del utländska nyare
bestämmelser och förslag på straffverkställighetens område anser
kommittén sig kunna inledningsvis konstatera, att tidsströmningen går i den
riktningen, att man vill söka från såväl cellstraffet som
gemensamhetsstraf-fet avlägsna de olägenheter, som en var av dessa strafformer kan föra
med sig. Man vill bereda möjlighet till en gemensamhet i viss
utsträckning för cellfångar och till en viss isolering av gemensamhetsfångarna.
Kommittén gör vidare — i nära anslutning till ett av 1837 års
straffan-staltskommission gjort uttalande — gällande, att den inbördes samvaro
straffarbetsfångarna emellan, som den nuvarande norska lagstiftningen
tillstädjer, är den klippa, på vilken varje försök till fångarnas
förbättring måste stranda. Utgående härifrån samt med konstaterande därav,
att ett allenast partiellt åtskiljande av fångarna genom deras indelning
i grupper icke kan föra till målet, bygger kommittén på fångarnas
individuella avskiljande från varandra såsom fångbehandlingens bärande
grundtanke. Vid sitt närmare utvecklande av denna sin åsikt uppställer
Kommittén som grundläggande krav, att allt, som förnuftigtvis kan
göras, också måste göras för att hindra, att den ena fången utövar skadligt
inflytande på den andra, samt att detta krav icke kan uppfyllas utan
cellbehandling. Härtill kommer enligt kommittén, att den individuella
behandling av fångarna, allt efter deras olika karaktärsegenskaper,
moral, intelligens, mentalitet och uppfostran, som på senare tid alltmer
velat göra sig gällande, icke låter sig väl genomföra utan cellens hjälp.
Med i huvudsak dessa utgångspunkter föreslår kommittén — i
förhållande till nu gällande norsk rätt — både en utvidgad och en inskränkt
tillämpning av enrumsstraffet. En utvidgning föreslås så till vida, att det
uppställes som ett — frånsett sådana fall, då fånges hälsa eller andra
omständigheter kunna föranleda annat — ofrånkomligt krav, att varje
fånge skall under hela strafftiden hava sin egen cell att vistas i om
natten och under vilotiderna. Å andra sidan föreslår kommittén en
inskränkning i cellstraffets tillämplighetsområde så till vida, att den vill
öppna möjlighet till fångarnas förande tillsammans under arbete och i en
del andra särskilda fall, såsom vid gudstjänst, undervisning m. m. Trots,
den stora vikt, som kommittén lägger däruppå, att samvaro fångarna
emellan hindras, måste det dock — säger kommittén — erkännas, att det
finnes åtskilliga tillfällen, då det av olika skäl måste anses riktigt att
1 En närmare redogörelse för innehållet i kommittébetänkandet — omnämnt redan i noten
på sid. 25 — har under rubriken »Fengselsreformen i Norge» lämnats av en av kommitténs
medlemmar, direktören för »Botsfengslet» Hartvig Nissen i Nordisk Tidskrift for Strafferet
1930, sid. 221 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
