Minnesteckningar och andra uppsatser / Königsmark och Thynne (1904) Author: Carl Snoilsky Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

KÖNIGSMARK OCH THYNNE

EN SVENSK-ENGELSK KRIMINALHISTORIA

6

For gold his sword the hireling ruffian draws,
For gold the hireling judge distorts the laws;
Wealth heap'd on wealth nor truth nor safety buys,
The dangers gather as the treasures rise.

Samuel Johnson.

Under det sjuttonde seklet, då Sverige spelade sin världshistoriska roll, har väl knappt någon af våra stormanssläkter framkallat så många bidrag till Europas nyhetskrönika som den ursprungligen markbrandenburgska, af Christina med svenska titlar och värdigheter öfverhopade ätten von Königsmark. Ända från anherren, den djärfve krigaren Hans Kristofer, framställde nästan alla ättens medlemmar, kanske med undantag för den ädle Otto Wilhelm, en trogen bild af tidehvarfvets förtjänster och fel i brokig blandning. Isynnerhet hos afkomlingarna i andra led, de ryktbara syskonen Carl Johan, Philip Kristofer och Aurora voro vissa släktdrag skarpt utpräglade: snillrikhet, mod och behag, i förening med njutningslystnad, äfventyrlighet och frånvaro af moraliska hänsyn.

Också kunde ingen roman vara mera spännande än dessa tre syskons lefnadshändelser. Den sköna Auroras kärlekssaga, om den förtjänar detta namn, och Philip Kristofers, den sista manliga telningens tragiska slut hafva ofta sysselsatt både diktaren och historikern. Däremot hafva våra biografer icke gifvit någon på fakta grundad

8

framställning af den äldre broderns öden. De sidor som Berch ägnar däråt i »Svenska Herrars og Fruers skådepenningar» äro helt panegyriska; Palmblads lifliga skildring i »Aurora Königsmark och hennes släkt» är egentligen blott roman, oaktadt vissa anspråk på historisk sanning. Framförallt gäller detta den märkliga episoden, mordet på Thomas Thynne och den däraf föranledda rättegången mot Carl Johan Königsmark. Här har Palmblad mindre låtit vägleda sig af de autentiska handlingarna i målet än af den förskönande framställningen i den delvis apokryfiska bok, som utkommit under namn af Sofia Dorotheas af Hannover memoirer. Det öfverensstämde icke med Palmblads poetiska syfte att alltför noga följa de verkliga källskrifterna -- hjälten borde hållas kvar på sin piedestal som en riddare icke blott utan fruktan, utan äfven utan tadel. Af samma skäl måste Thynne göras till en föraktlig rucklare och pultron som genom simpla medel korsat den ridderlige svenskens giftermålsplan och sedan vägrat att gifva satisfaktion; mordskottet kommer på en drucken och otillräknelig tjänares räkning. Men i verkligheten var förloppet helt annorlunda, och inför eftervärlden vill det icke lyckas att rentvå Königsmark från misstanken om medbrottslighet i den afskyvärda gärningen, oaktadt partiska domare och jurymän förklarade honom oskyldig.

Den bemärkta plats som ätten Königsmark intagit i våra häfder och det ofantliga uppseende som händelsen på sin tid väckte i Europa, är anledning nog att efter till större delen samtidiga källor,

9

engelska domstolshandlingar[1], memoire-verk och adelsmonografier samt bref förvarade i svenska riksarkivet, gifva en redogörelse i sammanträngd form för den äfventyrlige svenskens inblandning i denna engelska familjehistoria, som tillika lämnar flera bidrag till kännedomen om sederna och rättskipningen under restaurationen i England.

I maj 1670 afled i Turin, under en resa, Jocelyn, elfte earl of Northumberland, med hvilken Henrik Hotspurs stam, det höga huset Percy, på mansidan utslocknade. Arfving till familjens titlar och domäner var nu hans enda barn, den fyraåriga Lady Elisabeth, hvilken, då modern snart trädde i nytt gifte, helt och hållet ställdes under sin farmoders, änkegrefvinnans af Northumberland förmyndarskap. Den gamla nåden var den mest egoistiska och despotiska af alla farmödrar, som i sin späda myndling, Englands främsta arftagerska, endast såg ett medel att skaffa sig själf de största möjliga fördelar genom att bortlofva hennes hand åt den mestbjudande. Innan sondottern fyllt 13 år, var hon redan förlofvad med Henry Cavendish, earl af Ogle, son och arfving till hertigen af Newcastle. Nästan i öfverensstämmelse med det dåtida bruket inom regerande hus, synes denna tidiga förbindelse hafva ägt hela karaktären af ett formligt äktenskap, ty då lord

10

Ogle några månader därefter afled, betraktades den unga fröken såsom hans änka och kallades lady Ogle. Härmed hade hon icke blifvit frigjord från farmodern. Denna begynte oförtöfvadt förberedelserna att ånyo gifta bort sin pupill, hvilken under tiden utvecklat sig till en skönhet, ehuru hennes hår var rödt -- eller måhända af den egendomliga guldfärg, som återfinnes hos Titians kvinnor med det gåtfulla, farliga leendet. Swift behagade senare kalla det morotsfärgadt i sitt ondskefulla epigram.

Bland de friare, som nu inställde sig, ägde ingen så klingande företräden som Thomas Boteville Thynne till Longleat, parlamentsledamot för Wiltshire. En släkting till honom var den Thomas Thynne, som vid slutet af 1660-talet varit Englands sändebud vid svenska hofvet. Ätten Thynnes betydelse grundlades under Henry VIII:s tid, då densamma vid klostergodsens sekularisering lyckades komma i besittning af så vidsträckta egendomar, att de gåfvo den nuvarande hufvudmannen öfver 10,000 £ i årlig inkomst -- en kolossal förmögenhet efter sjuttonde seklets penningvärde. Också var Thynne känd öfver land och rike under benämningen Tom of Ten Thousand. Han var ytterst populär såsom ifrig anhängare af det protestantiska oppositions-partiet inom parlamentet, som just vid denna tid bemödade sig att genomdrifva den s. k. Exclusions-bill, hvarigenom Carl II:s broder och presumtive efterträdare, den ärkekatolske Jakob, hertig af York, skulle utestängas från tronföljden. Thynne var dessutom genom nära vänskap förbunden med

11

hertigen af Monmouth, konungens naturlige son, hvilken ifrån att hafva åtnjutit sin faders ynnest i så hög grad, att han smickrat sig med hoppet om att blifva erkänd såsom legitim tronarfving, nu råkat i fullkomlig onåd hos den svage och ombytlige monarken, hvilken i stället kastat sig i sin papistiske broders armar. Thynne och en stor del af Englands befolkning, i synnerhet i de västra grefskapen, sågo i Monmouth Englands blifvande räddare från den hotande katolska reaktionen. När Monmouth, obekymrad om konungens förbud, återvändt från sin förvisning i Holland och i Exeter af folket hälsats med jublande ärebetygelser, var han i flera dagar gäst hos sin vän på det praktfulla Longleat, där en gång en af Thynnes förfäder fått mottaga besök af drottning Elisabeth. I Drydens politiska satir Absalon and Achitophel, riktad mot Monmouth och hans rådgifvare Shaftesbury, anspelas äfven på Thynne, som förekommer under namn af »Isaschar, Absalons rike vän från Vestern». Det är troligt att det framtidsperspektiv som genom vänskapen med »Kung Monmouth» öppnade sig för Thynne, bestämt grefvinnan af Northumberland att gynna hans frieri till hennes sondotter. De vanliga gyllne öfvertalningsmedlen gjorde väl äfven sitt till och snart var Thynne förlofvad med den ännu icke sextonåriga lady Ogle.

Emot hösten samma år, 1681, ägde vigseln rum, men till allmän förvåning vägrade bruden efter ceremonien att följa sin make. Samtiden kunde icke finna någon rimligare förklaring till hennes

12

beteende än att hon under förlofningstiden fattat tycke för en annan. Hvem denne andre var, därom kunde intet tvifvel vara rådande. Man nämnde allmänt den svenske grefve Carl Johan Königsmark, lejonet för dagen i Londons fina värld, denne intressante främling med sitt ljusa, lockiga hår, långt som en kvinnas -- lika tapper på slagfältet som oemotståndlig i kärlek. Han var kommen till London i sällskap med sin yngre broder, Philip Kristofer, hvilken skulle här fullborda sin uppfostran i Fauberts berömda franska institut vid Haymarket, där vid denna tid flera andra unga svenska adelsmän studerade.

Ehuru den äldre brodern endast var 23 år gammal, hade kring hans namn redan bildat sig en legend af krigs- och kärleksäfventyr: en gång hade han under Malteser-ordens flagga äntrat en turkisk galér och räddats liksom genom ett underverk då denna sprang i luften; en annan gång, vid en tjurfäktning som hölls i Madrid för att fira en kunglig förmälning, hade han, klädd i sin älskarinnas färger, nedstigit på arenan och där till hennes ära dödat en för styrka och vildhet särdeles fruktad tjur. När segraren, själf sårad och blödande, utbärs från skådeplatsen, hälsade han sin donna under publikens stormande bifall. Huru skulle ett ännu icke sextonårigt flickhjärta kunna emotstå en sådan Roland?

Den obekväme Thynne, som bortsnappat den rika arftagerskan och till på köpet, efter hvad man sade, skämtat närgånget öfver sin rival och dennes hästar, kunde med skäl hafva väntat sig en utmaning från Königsmark, hvars svärd annars plägade

13

sitta löst i skidan vid långt mindre anledningar. Men någon tvist dem emellan afhördes icke, än mindre något vädjande till vapnen. Königsmark hade, såsom det syntes, tagit saken lugnt.

Som äkta man visade sig Thynne mycket medgörlig och godmodig. Då ladyn lade i dagen vedervilja mot äktenskapets fullbordande, gick han in på att låta sina rättigheter hvila ett helt år. Herresätet Longleat, som enkom till bröllopet erhållit en ny, lysande inredning, finge under tiden vänta på sin unga härskarinna. Knappt var detta medgifvande erhållet, förrän hon lämnade England utan att underrätta farmodern och begaf sig öfver till Holland, där hon ställde sig under beskydd af lady Temple, gemål till Storbritanniens ambassadör, den bekante statsmannen Sir William, känd i Sveriges historia genom afslutandet af Trippel-alliansen. Kort tid därefter afreste äfven Königsmark för att som volontär åtfölja en sjöexpedition, destinerad till Tanger i ändamål att förstärka den engelska garnisonen därstädes, som hårdt ansattes af marockanerna. Han skulle emellertid först ansluta sig till expeditionen i en fransk hamn, då han dessförinnan hade att ordna enskilda angelägenheter på kontinenten. I Holland mente somliga. Ryktet visste emellertid efter någon tid att berätta om den tapperhet, hvarmed den irrande riddaren vid Tanger satt sig i spetsen för ett utfall, som hade till följd den belägrande fiendens nederlag och fredens återställande med Marocko. Den engelska korpsen kunde nu återvända hem efter välförrättadt värf; men

14

Königsmark dröjde -- han tycktes icke hafva någon brådska att inhösta de lagrar, som billigtvis skulle ägnas hjälten från Tanger vid hans återkomst.

Nu inträffade i London någonting som för lång tid ställde alla andra tilldragelser i skuggan. »Tom of Ten Thousand» var mördad, midt på öppen gata, på ett sätt vittnande om så kallblodig fräckhet att brottmåls-annalerna knappt hade att förmäla något liknande. Hela London var i uppståndelse. Enligt den första, genast trodda versionen, hade Thynne af misstag fallit offer för ett attentat, riktadt mot den älskade hertigens af Monmouth dyrbara lif. Hofvets jesuiter hade naturligtvis åter varit framme. Hvarje rättrogen britt ryste för detta motstycke till det mystiska mordet på fredsdomaren Sir Edmond Berry Godfrey ett par år förut. Denna gång likväl skulle Titus Oates icke vinna något nytt bevis för tillvaron af den papistiska komplotten. Inom ett par dagar inträdde åter en lugnare stämning, då allmänheten erhöll säker kunskap att förbrytelsen uteslutande gällt Thynne och att gärningsmännen redan sutto inom lås och bom. På samma gång fick man också detaljerad berättelse om förloppet. Flera flygblad, s. k. Broudsides, med och utan afbildning af mordscenen, utkommo. Dådet var föröfvadt under följande omständigheter:

Söndagen den 12 februari 1681[2] på e. m. hade

15

mr Thynne aflagt besök hos grefvinnan af Northumberland. En del af vägen hade han sällskap af hertigen af Monmouth, som en stund stigit upp i hans vagn. Då Thynne kl. 8 på aftonen ensam åkte hem från grefvinnans palats på S:t James street och den af fackelbärare föregångna vagnen kommit in på Pall Mall, där långa sträckor då ännu voro obebyggda, upphanns han af tre ryttare, af hvilka en som höll en pistol i handen, kastade sig framför vagnshästarne, så att kusken måste hålla in dem. I samma ögonblick aflossade den ene af de båda andra banditerna ett muskedunder (blunderbuss) på den i vagnen sittande. Öfverfallet hade skett så plötsligt, att innan Thynnes betjäning hunnit sansa sig, de tre bofvarne redan fått för mycket försprång för att kunna med framgång förföljas. Ropande till folkhopen: a race, a race! gåfvo de sina hästar sporrarne och försvunno i mörkret framåt Piccadilly.

I döende tillstånd fördes den olycklige Thynne till sitt hem. Han var träffad i underlifvet af fyra kulor. Framemot morgonen utandades han sin sista suck i armarne på sin sörjande vän, hertigen af Monmouth, sedan denne och hans folk användt en del af natten på fruktlösa spaningar efter mördarne. Vid dödsbädden infann sig äfven Sir John Reresby, polischefen. Han kom direkte från en hoffest på Whitehall, dit nyheten redan spridt sig. Carl II, som fått höra att den mördade kort förut varit tillsamman med hertigen af Monmouth, visade sig mycket ängslig att den senares parti häraf skulle hämta anledning till politiska manifestationer, och

16

anbefallde polischefen att anställa de strängaste efterforskningar. Lyckan krönte dessa med öfver förväntan snabb framgång. Redan på måndagsmorgonen anmälde en portchäsbärare för hertigen af Monmouth att han söndagen forslat en utländing till värdshuset the Black Bull, där denne sammanträffat med beväpnade gentlemen. Värden på the Black Bull angaf, att de ifrågavarande personerna köpt tre hästar af honom. Sedan denna ledtråd blifvit funnen, började man söka efter utländingen. Händelsevis mötte man samma karl strax på gatan. Det var en svensk i tjänst hos en viss kapten Kristofer Vratz. En pistol, som upphittats i närheten af mordstället, vardt af tjänaren igenkänd som kaptenens tillhörighet. Han bekände att han på sin herres befallning ofta hållit utkik efter mr Thynnes vagn, och att kaptenen den ifrågavarande dagen knappt fått rapport att mr Thynne åkt ut, förrän han begifvit sig till the Black Bull att där stiga till häst med ett par andra herrar, såsom tjänaren trodde, i akt och mening att afgöra en hederstvist med mr Thynne.

Under dagens lopp arresterades utom Vratz och hans f. d. hyresvärd, en tysk läkare Harder, hvilken ansågs icke vara främmande för gärningen, en svensk löjtnant Johan Stjerna, eller Stern som han kallas i de engelska rättegångshandlingarna, samt en Georg Borosky, polack till börden, som också uppgafs vara i kaptenens tjänst. Vratz, som Sir John Reresby själf arresterade hemma i hans bostad, var en känd äfventyrare, om hvars

17

oförvägenhet många historier voro i svang. Han visade nu samma trotsiga ståndaktighet, samma likgiltighet för död och fasa, som under belägringen af Mons, då han i prinsens af Oranien tjänst kämpat i spetsen för 50 enfants perdus, af hvilka han förde endast 2 lefvande tillbaka. Det sades att hans suverän Carl XI -- enligt andra uppgifter var Vratz, eller v. Wallichs som han stundom kallade sig, icke född i Svenska Pommern utan i Brandenburg -- lofvat honom ett befäl i Sverige med anledning af hans vid detta tillfälle visade tapperhet. Det var skada på en så utmärkt soldat. Förd inför den kungl. konseljen, förklarade han att han sedan många år åtnjutit välgärningar af familjen Königsmark och att han ansåge som sin skyldighet att vaka öfver den unge grefven under hans resor, ja i blod aftvå hvarje honom tillfogad skymf. Följaktligen, då han i Holland hört berättas att mr Thynne skulle fällt vanvördiga yttranden om grefven, hade han sändt den förre en utmaning; och då denna icke besvarades, själf begifvit sig till England för att tillsammans med en landsman och sin polske tjänare uppsöka Thynne och affordra honom upprättelse. Polacken hade emellertid missförstått sin herres afsikt och affyrat det medhafda muskedundret mot Thynne. Grefve Königsmark hade icke haft den ringaste aning om förehafvandet -- denna förklaring vidhöll Vratz orubbligt under hela rannsakningen. Löjtnant Stern, också en kringflackande militärisk äfventyrare, men något afsigkommen och af blödig sinnesart, förnekade jämväl -- i början

18

åtminstone -- hvarje delaktighet i uppsåtligt mord; han hade först några dagar förut blifvit bekant med kaptenen, som han ledsagade den olyckliga söndagen i tro att det handlade om en vanlig duell. Hvad slutligen polacken angick, sade sig denne vara kommen till England fredagen innan gärningen begicks; anställd i kaptenens tjänst och trogen sin vana som f. d. soldat, hade han ansett sig vara förpliktad att blindt lyda en befallning af sin herre. Kaptenen hade kommenderat honom att skjuta på herrn i vagnen och han hade gjort så.

Då sålunda Königsmarkska namnet befanns vara starkt inblandadt i saken, började man anställa efterspaningar och upptäckte att grefve Carl Johan under djupaste inkognito kommit tillbaka till England för ett par veckor sedan, men hastigt lämnat sin bostad samma morgon mordgärningen vardt bekant. Ett pris af flera hundra pund utsattes för hans gripande och en mr Gibbons, som tillhörde hertigens af Monmouth svit, lyckades att komma flyktingen på spåren samt försäkra sig om hans person, då han stod i begrepp att gå ombord på ett svenskt fartyg, som låg segelfärdigt vid Gravesend. Vid häktningen var grefven klädd i simpla kläder och hade sitt långa, ljusa hår uppbundet och gömdt under en svart peruk. Förd inför konungen, som önskade själf i sittande råd förhöra honom, innan han i likhet med olyckskamraterna insattes i Newgate, uppträdde han med stor säkerhet och besvarade raskt alla frågor under förhöret, hvilket för öfrigt var mycket ytligt. Som orsak till sin

19

hemliga vistelse i London uppgaf han, att han lät behandla sig för en åkomma och att han icke velat synas i sällskapskretsarne innan denna var fullkomligt botad. När han fått höra talas om mordet och kapten Vratz' delaktighet däri, hade han ansett bäst att lämna staden för att icke utsättas för misstankar och förolämpningar af den upphetsade pöbeln. Sir John Reresby, som var närvarande vid förhöret, berättar att han från början kunde förmärka konungens önskan att Königsmark skulle gå fri. En så lysande kavaljer finge icke dela vanliga missdådares öde; att hafva skaffat ur vägen en af Monmouths mäktigaste anhängare, kunde ju ej heller i hofvets ögon vara något synnerligt svårt brott. Värre saker än så plägade man se genom fingrarna med. Härom året t. ex. hade den beryktade banditen »Kapten Blood», som försökt mörda hertigen af Osmond och brutit sig in i Towern för att stjäla själfva de kungliga regalierna, blifvit benådad af Hans Maj:t, ja till och med fått lof att synas i Whitehalls salar, liksom ville man visa herrarne af oppositionen hvilka desperata sällar man i nödfall förfogade öfver.

Några dagar efter förhöret kom mr Faubert, föreståndaren för det franska institutet, där den yngre Königsmark studerade, till Sir John Reresby och antydde att den häktade grefven, ehuru naturligtvis oskyldig, vore villig att till polischefen betala en stor summa för att slippa ifrån den obehagliga affären. Sir John, som i sina memoirer på det bästa vitsordar sin omutlighet, afvisade

20

detta anbud; däremot fann han icke nödvändigt att för domstolen anmäla försöket att köpa honom, hvilket, om det blifvit kändt, tvifvelsutan förvärrat den anklagades sak i betydlig grad.

Denna var betänklig nog ändå. Hertigen af Monmouth och Thynnes anförvanter uppbjödo allt för att få Königsmark indragen i samma öde, som väntade hans verktyg. Men den högförnäme svensken hade mäktiga internationella förbindelser och djupa försänkningar vid flera af Europas hof. Så snart saken vardt bekant i Paris, skyndade sig Königsmarkska husets vänner därstädes att vidtala Louvois, och på dennes framställning skickade konung Ludvig ett egenhändigt bref till Carl II, med anhållan om nåd för Königsmark ifall han vore skyldig. Hemma i Sverige kom hela den anklagades släkt i rörelse, troget sekunderad af Frankrikes och Englands ambassadörer. Hans farbroder, fältmarskalken Otto Vilhelm var just då hos Carl XI i Kungsör och kunde lägga hela sitt inflytande i vågskålen. I Riksarkivet förvaras en samling bref från Königsmarkska agenter och vänner i utlandet beträffande det märkliga målet och de utvägar som borde anlitas till grefve Carl Johans förmån. Naturligtvis betrakta dessa brefskrifvare hans oskuld såsom en själfklar sak och antaga utan pröfning den af kapten Vratz gifna versionen. I bref från en enda ibland dem, den bremiske kansleren Esaias von Pufendorf, tycker man sig kunna läsa mellan raderna en för den unge grefven mindre gynnsam uppfattning. Han skrifver till

21

fältmarskalken: »Jag vet icke hvad jag skall säga, till den grad är jag öfverraskad af vår grefve Carls underliga handlingssätt. Men här hjälper ej att klaga, utan måste vi söka såvidt möjligt bistå honom.»

Innan all denna höga protektion hunnit göra sig gällande, till och med innan det med express afsända handbrefvet från Ludvig XIV framkommit, var emellertid målet afdömdt. De gynnare och vänner, som på ort och ställe vakade öfver Königsmark, förmådde att utan hjälp från så långväga håll, själfva föra allt till önskad utgång. I Lord-öfverdomaren Pemberton hade de funnit en person, hvilken genom valet af jurymän och det sätt hvarpå förhandlingarna leddes, förstod att med fulländad skicklighet, men under iakttagande af yttre lagliga former, i möjligaste måtto försvaga verkan af de för Königsmark besvärande omständigheterna.

Målet förbereddes med stor skyndsamhet och redan den 28 februari stodo de anklagade inför skranket i Old Bailey; Borosky, Vratz och Stern för omedelbar och Königsmark för medelbar delaktighet i mordet (principals and accessory). Efter de vanliga formaliteterna, uppläsning af stämning m. m., utsågs till edsvuren tolk, enär de anklagade icke vore det engelska språket tillräckligt mäktiga, Sir Nathanael Johnson, en gammal officer och krigskamrat till Königsmarks fader. Tolken gaf genast i början tillkänna att den anklagade Borosky vore en så enfaldig karl att intet begripligt besked kunde af honom erhållas.

22

I egenskap af främlingar fingo de anklagade åtnjuta förmånen af sammansatt jury, hälften engelsmän, hälften utländingar. Vratz och Stern afstodo från sin rätt att utesluta jurymän, då alla voro dem lika obekanta och anförtrodde sig i öfrigt åt domstolens egen rättvisa och billighet. Königsmark däremot, som visade sig äga god kunskap om de juridiska formerna, försummade icke att för sin räkning göra fordran på hvarje fördel, som den engelska lagen tillerkänner en anklagad, ja antagligen på ännu mera. Då nämnden skulle tillsättas, fick han själf genomgå listan på de inkallade jurymännen, bland hvilka han sedan vid namnuppropet begagnade sig af sin rättighet att utesluta ett visst antal, eller sådana som antogos vara mr Thynnes vänner. Redan förut hade han förvissat sig om att bland jurymännen icke funnos några katoliker, danskar eller walloner, hvilka betraktades såsom fientligt stämda mot svenska nationen. Af öfverdomaren undfick han slutligen det viktiga medgifvandet, att hans sak vid förhöret skulle särskiljas från de andras.

Sedan en stol äfvensom skriftyg framsatts åt Königsmark, begynte åklagaren med att fastställa hurusom de tre män hvilka hejdat mr Thynnes vagn vore identiska med Borosky, Vratz och Stern -- hvilket de för öfrigt själfva hade vidgått. Han gendref Vratz' försök att gifva saken utseende af ett tillämnadt envig. Sekundanter väpnade med muskedunder hade man aldrig hört talas om. Spionerandet på Thynnes vagn och de andra hemliga

23

förberedelserna vittnade dessutom tydligt om lönmordsplaner. Stern vore af kaptenen värfvad genom löfte om belöning och Borosky hade från utlandet enkom efterskrifvits för att verkställa gärningen. Den senares vistelse i London talade starkt emot grefve Königsmark; det kunde nämligen bevisas att grefven väntat honom med otålighet och genast vid hans ankomst, som skedde två dagar före mordet, låtit sitt folk taga honom om händer, förse honom med vapen och kläder samt härbärgera honom ända till den ödesdigra söndagen, då doktor Harder efterskickats för att från Königsmarks bostad ledsaga Borosky hem till Vratz. Den sistnämnde hade dessutom varit sedd hos grefven såväl före mordet som strax därefter. Andra för grefven besvärande omständigheter voro hans täta ombyten af bostad under inkognito-vistelsen; hans före afresan till Tanger till svenska sändebudet i London baron Lejonberg framburna fråga, huruvida han, om han i duell dödat mr Thynne, kunde enligt engelsk lag gifta sig med hans änka lady Ogle, äfvensom andra misstänkta utlåtelser; slutligen hans brådstörtade flykt under förklädnad samt åtskilliga omständigheter vid hans häktande; på hvilket allt åklagaren grundade anklagelse mot Königsmark för delaktighet i det af de andra föröfvade brottet.

Sedan mr Thynnes tjänare och den kirurg som förrättat besiktningen af den döda kroppen aflagt sina vittnesberättelser, skred domstolen till förhöret af de anklagade, begynnande med Vratz och hans båda medhjälpare. Nu visade det sig i hvilken

24

grad den af domaren Pemberton anbefallda proceduren var fördelaktig för Königsmark. Protokollerna öfver den förberedande undersökningen inför polischefen m. fl. fingo icke i sin helhet uppläsas; det tilläts endast att upptaga de punkter i ansvarspåståendet, hvilka icke hade något att göra med Königsmarks delaktighet. Juryn fick sålunda aldrig höra huruvida de tre andra anklagade förut yppat någonting som kunde kompromettera grefven. Hvarje försök att indraga Königsmarks namn i denna första afdelning af förhöret -- ty en och annan af rättens bisittare visade bristande disciplin härvidlag -- afbröts genast af Lord-öfverdomaren. The principals kunde icke vittna emot the accessory; den senares sak skulle dessutom först behandlas, sedan domstolen blifvit färdig med de förra.

Dess sak tog icke lång tid. Borosky hade redan bekänt, att han på kaptenens befallning affyrat muskedundret mot mr Thynne -- detta var tillräckligt hvad honom beträffade. Kapten Vratz försökte alltjämt göra troligt att mr Thynne icke velat antaga en utmaning som kaptenen sändt honom i anledning af yttranden om grefve Königsmark, hvarföre kaptenen fattat beslutet att antasta honom utom hus och föranleda en rancounter. Enär Thynne alltid åtföljdes af flera tjänare, som torde sätta sig till motvärn, hade Vratz å sin sida medtagit beväpnade följeslagare för att möta våld med våld. Polacken hade dock missförstått meningen och skjutit genast. Sir Nathanael Johnson, tolken, som vid mera än ett tillfälle sökte flicka in något ord

25

till de anklagades förmån, upplyste här att det vore bruket i Tyskland att nedskjuta den som vägrat duell -- hvilket ådrog honom en skrapa från en bisittare i domstolen. Vratz kunde emellertid icke ens styrka att han någonsin varit bekant med mr Thynne. Icke heller kunde han närmare angifva huru och när de för grefven förolämpande orden blifvit fällda. Thynne skulle hafva kallat honom Hector -- det var alltsammans. Vid tillfrågan genom hvilka utmaningen blifvit framlämnad, måste Vratz tillstå att han icke känt någon gentleman, som kunnat göra honom denna tjänst. Utmaningen hade blifvit sänd genom posten.

Återstod nu löjtnant Stern. Hans andel i gärningen syntes hufvudsakligen bestått däri, att han anskaffat muskedundret och hjälpt till att ladda detsamma. Han erkände visserligen, att Vratz yttrat till honom, att han, Vratz, gärna skulle betala en större summa till den som röjde Thynne ur vägen; däremot bestred han, att han, ehuru närvarande vid händelsen, haft någon afsikt att befrämja ett mord. Hans försäkran gjorde dock intet intryck på rätten, för hvilken de tre hufvuddeltagarne redan voro dead men. Härmed betraktades första afdelningen af förhöret som undangjord och den återstående delen rörde sig uteslutande kring Königsmark och misstankarne mot honom.

Raden af vittnen öppnades nu af Fredrik Hanssen eller Hanson[3] som han kallas i de engelska

26

källorna, till börden dansk och guvernör för den yngre grefve Königsmark. Han ansattes tämligen hårdt af domstolen, hvilken af honom äskade besked om den äldre grefvens görande och låtande under tiden närmast före mordet. Hanson redde sig med stor takt och klokhet, medgaf genast allt af mindre vikt som icke med framgång kunde bestridas, men förstod, i fråga om de egentliga ömtåliga punkterna, att ställa sina svar så skickligt att domstolen aldrig lyckades få honom fast för någonting som kunde användas mot grefven. Hanson hade varit den som frågat envoyén Lejonberg, huruvida Königsmark kunde gifta sig med lady Ogle sedan han duellerat med hennes man; hvartill Lejonberg svarat att Königsmark i sådant fall icke skulle komma att rosa vistelsen i England. Då domstolen lade synnerlig vikt på allt som rörde detta samtal, förklarade Hanson att han aldrig haft uppdrag att framställa någon fråga till envoyén. Königsmark hade yttrat till Hanson att han undrade hvad engelska lagen kunde säga härom, förutsatt att han, som orden föllo, »vunnit någon fördel» öfver Thynne. Verkligt hot mot dennes lif hade han aldrig gifvit tillkänna, endast vidrört ämnet som lagfråga betraktadt. Hanson å sin sida hade händelsevis, liksom för sin egen upplysning, bragt frågan å bane

27

hos envoyén. Dessutom, enär Hanson talat med Königsmark på tyska och med envoyén på fransyska, vore det omöjligt att nu på engelska precis säga hur orden fallit. Här kan anmärkas att dessa tre språk omväxlande användes under rannsakningen, så att tolken och hans adjungerade biträden hade fullt upp att göra. Mycket torde härvid hafva gått förloradt för jurymännen, som tillhörde flera nationaliteter. Stimmet och sorlet från de tusenden som uppfyllde Old Baileys omgifningar, för att ej tala om den sammanpackade åhörareskaran i rättens egna gemak, verkade nog äfven störande på nämnden under de åtta timmar som sessionen utan afbrott varade.

Den andra ömtåliga punkten, hvaröfver Hanson hade att för domstolen redogöra, angick Boroskys ankomst till London och därmed förknippade omständigheter. Genast efter sin ankomst, fredagen, hade Borosky låtit föra sig till Hanson i det franska institutet. Han medförde bref från Königsmarks kommissionär i Hamburg. Hanson ledsagade honom till grefve Carl Johan, af hvilken han länge varit väntad. Fartyget hade, till följd af ishinder och svår storm, varit så länge fördröjdt, att man befarat dess förolyckande. Hanson hade hört grefven säga att polacken, som vore en särdeles duglig stallknekt, efterskickats för att på tyskt manér dressera engelska hästar, som grefven tänkte köpa. Det talades om en större penningesumma som hölles i beredskap för detta ändamål. Då Borosky icke varit utrustad så som en herrskapstjänare anstode,

28

hade Hanson själfmant erbjudit sig att besörja hans ekipering och för honom anskaffat en riddräkt och ett svärd.

Det var genom Hanson som Königsmark fått den första underrättelsen om mordgärningen redan på söndagsaftonen, ty nyheten hade spridt sig som en löpeld. Hanson hade hört den af hertigens af Savoyen minister. Grefven hade icke yttrat sig mycket däröfver, hvarefter samtalet rört sig om befästningskonst, då grefven skänkte Hanson en af honom utförd planritning. Han hade redan varit iklädd nattdräkt, liksom för att tidigt gå till sängs. De få gånger Hanson sett honom under inkognito-vistelsen, hade han mest alltid varit till sängs eller vårdslöst klädd. Hanson hade trott honom vara sjuk, hvilket icke heller motsades af d:r Harders besök. Utom Harder, hade Hanson också en gång sett Vratz där -- men dennes ställning till Königsmarkska huset gjorde sådant icke påfallande.

Nästa viktigare vittne var d:r Harder, som i detta mål uppenbarligen visste långt mera än han ville ut med. Han kände grefven sedan flera år tillbaka, då denne för första gången var i England. Äfven med Vratz vore han sedan ett eller annat år bekant. Han hade, uppgaf han, för ungefär en månad sedan, af kapten Vratz blifvit ombedd att komma till grefven, hvilken vore sjuk. Doktorn hade sedan ofta besökt patienten och gifvit honom medicin. Grefven begagnade svart peruk och bad doktorn inför främmande kalla honom Carlo Cuski för att upprätthålla hans inkognito, så länge han

29

låge under läkarevård. På tillfrågan om icke doktorn varit hos grefven söndagsmorgonen eller samma dag Thynne mördades, sade han sig icke minnas det, men på lördagen hade han varit där. (Af senare vittnesmål framgick emellertid att det just varit söndagen). Doktorn hade nämnda dag mottagit bref från Vratz med begäran att han skulle infinna sig hos grefven. Hvad hade stått i detta bref? Härom invecklade sig doktorn i motsägelser. Det var tydligen en kinkig punkt. Domstolen fick aldrig rent besked huruvida Vratz' bref var skrifvet i ändamål att visas för Königsmark. Denne fick emellertid läsa det; men om innehållet kunde doktorn icke upplysa något, ehuru det, enligt hans första påstående, varit ställdt till honom själf och oförsegladt. På frågan hvar brefvet blifvit af, svarades att det kvarlämnats på Königsmarks bord. Samtalet hos denne, försäkrade doktorn, hade som vanligt uteslutande rört sig om grefvens hälsa. Att Vratz' missiv handlat om Borosky framgick dock tydligt nog, ty då doktorn lämnade grefven, tog han med sig den polske stallknekten, hvilken sedan i doktorns hus genast afhämtades af Vratz' svenske tjänare.

Här anhöll grefven att få göra doktorn några frågor angående sin sjukdom, hvartill Lord-öfverdomaren samtyckte. Grefven frågade om icke sjukdomen bestått i fläckar på bröstet, en följd af den starka hettan i Tanger, där han kämpat för Englands sak. Grefven erbjöd sig att visa sitt bröst, men öfverdomaren förklarade att det icke behöfdes.

30

Doktorn bekräftade uppgiften om sjukdomen och sade sig hafva föreskrifvit medikamenter, stundom purgerande medel, att tagas dagligen. På fråga om kuren varit af den art, att patienten hela tiden bort hålla sig inne, svarade doktorn ja. Huru detta stod tillsammans med grefvens plötsliga afresa morgonen efter mordet, kunde han icke gifva besked om.

Angående händelserna under själfva söndagen, uppgaf doktorn att han varit hos grefven på aftonen vid niotiden, alltså en timme efter mordet. Hade någon annan varit där? -- Mr Hanson. -- Kom ingen annan dit? -- Doktorn erkände att också kapten Vratz varit där en stund. -- Talades någonting om mordet? -- Vi visste icke af det. (Jämför Hansons vittnesmål.)

Detta var hufvudinnehållet af d:r Harders vittnesutsago. Ehuru den afgafs högst motsträfvigt och under ögonskenligt bemödande att rentvå grefven från misstankar, erkändes dock därigenom tvenne betydelsefulla fakta: polacken hade dagen före mordet, om icke rent af samma dag, afhämtats från Königsmarks bostad för att öfverlåtas åt Vratz, och denne hade, så godt som direkte från platsen där Thynne dignat i sitt blod begifvit sig hem till Königsmark.

Nu förhördes värden och ett par domestiker i det hus där Königsmark bott de sista dagarne före mordet. Värden hade blott känt Königsmark som a stranger, hvars namn han icke lagt märke till. Doktorn hade hyrt rummen åt honom och brukade dagligen komma dit. Vratz hade varit där

31

hela tiden, äfven om nätterna. Något annat visste han icke, ej heller tjänstfolket. En tjänstflicka vardt på Königsmarks begäran tillfrågad af domstolen om hon icke sett honom taga kräkmedel, men hon kunde icke gifva besked därom. En kitslig bisittare i rätten sporde nu flickan om också kaptenen brukade komma för att gifva grefven medikamenter; för hvilket opassande skämt öfverdomaren näpste honom.

Härefter förekallades en engelsk femtonårig gosse, som tjänat hos Königsmark sedan månadens början. Han intygade edligen att Borosky afhämtats af doktorn samma dag mordet begicks, icke dagen förut som doktorn uppgifvit. Borosky hade hållit ett par ridstöflar gömda under kappan. Samma söndagsförmiddag hade grefven frågat gossen om det vore lofligt att rida ut i staden en sådan dag; hvartill han svarat att man finge det, allenast icke under gudstjänsten. På aftonen hade han sett kapten Vratz gå upp till grefven. Följande dag, kl. mellan 8 och 9 f. m., hade hans herre lämnat huset utan afsked och låtit bära bort ett par nattsäckar efter sig.

Gossens vittnesmål var af rätt stor vikt. Hade polacken sålunda lämnat grefvens bostad för att så godt som genast ansluta sig till den mordiska expeditionen, ja redan varit försedd med ridkläder, syntes det mer än sannolikt att han, då han lämnade Königsmarks hus, redan där fått veta hvad slags tjänst man väntade af honom. Äfven vore det svårt att icke ställa grefvens fråga om söndagsridterna i sammanhang med Vratz' förehafvande.

32

De återstående vittnesmålen afsågo Königsmarks flykt och arrestering. En svensk skeppare, i hvars hus bredvid Deptford Königsmark uppehållit sig ett par dagar under väntan på att fartyget blefve segelfärdigt, äfvensom den båtkarl han tingat för att ro sig dit, förhördes. Skepparen hade bedt honom lämna huset, när han kommit underfund med hvilken gäst han härbärgerade, men hade likväl lämnat flyktingen andra kläder i stället för dem i hvilka han kommit från London. För båtkarlen hade Königsmark uppgifvit sig vara en guldsmedslärling, hvilken oskyldigt misstänkt för en hos husbonden begången stöld, ville hålla sig undan tilldess den rätte gärningsmannen blifvit upptäckt. De personer som varit med om att arrestera honom på stranden vid Gravesend och sedan föra honom in till häktet, hade att meddela flera betecknande drag; Königsmark hade visat sig mycket orolig och nedslagen, ja, fällt tårar, när man sade honom att polacken bekänt. Att äfven kapten Vratz aflagt bekännelse, hvilket man försökte inbilla honom, ville han däremot på inga villkor tro. Angående motivet till handlingen, menade han att Vratz torde haft något skäl till svartsjuka mot Thynne, eljest skulle han aldrig varit i stånd därtill. En person af Monmouths suite yttrade att hans herre, som strax förut sällskapat med Thynne, lätt kunnat falla offer för samma mordskott, hvarvid Königsmark inföll: nej, honom tror jag icke att de velat göra något ondt. Efter en stunds tystnad hade han tillagt: denna sak är en fläck på mitt namn, men en tapper

33

krigsbedrift skall taga bort den. ('tis a stain upon my blood, but one good action in the wars or lodging upon a counterscarp will wash away all that.)

Härmed voro vittnesförhören afslutade och öfverdomaren uppmanade Königsmark att anföra hvad han hade att säga till sitt försvar. Han bad att försvaret måtte få ske i form af svar på särskilda till honom ställda frågor, hvartill öfverdomaren samtyckte. Vid det förhör som nu följde, förbigicks den ganska viktiga frågan hvad Königsmark själf trodde om motiverna till Vratz' gärning; men detta betraktades väl som direkt vittnesmål mot en medanklagad, hvilket af lagen icke tilläts. I olikhet med de franska kriminalisternas Cherchez la femme, undvek man på allt sätt att utfråga Königsmark om hans bekantskap med lady Ogle, hvars namn allenast en gång och i förbigående nämndes med anledning af Hansons vittnesmål. Med bevekelsegrunderna, som i en modern brottmålsprocess ådraga sig det största intresset, gjorde sig dessa gamla engelska domare icke mycket hufvudbry. Att fastställa graden af delaktighet i själfva den yttre handlingen, var för dem det viktigaste.

De svaromål som Königsmark punkt för punkt afgaf och hvilka i det väsentliga öfverensstämde med hvad Hanson och doktorn redan anfört till hans förmån, gingo ut på följande:

     att han under sin senaste vistelse i London velat vara okänd för att icke nödgas deltaga i sällskapslif, i vindrickning o. s. v. hvilket vore oförenligt med den kur han hade att genomgå,

34

äfvensom att han för öfrigt icke önskat visa sig offentligen, innan hans bagage hunnit anlända;

     att han flyttat så ofta i följd af bristfälligheter hos bostäderna, kakelugnar som rökt in, m. m.;

     att han låtit skicka efter den polske stallknekten för flera månader sedan, då krig syntes stå för dörren i anledning af Frankrikes besittningstagande af Strassburg -- Königsmark hade nämligen i sådant fall velat uppsätta en kavalleritrupp till Englands tjänst, och kunde hans broder, mr Hanson m. fl. styrka att en växel å 1,000 pistoler ingått för sådant ändamål;

     att polacken genom stormig väderlek varit uppehållen sju veckor på vägen från Hamburg, så att krigsfaran redan varit förbi, då han omsider anländt, hvarföre han, såsom numera öfverflödig, aflåtits af Königsmark åt kapten Vratz; (här tog tolken, sir Nathanael Johnson tillfället i akt och upplyste att man i Tyskland sålunda brukade bortgifva tjänare. »Dessa polackar äro liksom slafvar»);

     att han aldrig haft någon misshällighet med mr Thynne eller nu, efter så lång tid, kunde erinra sig huru orden fallit under samtalet med mr Hanson;

     att det vore högst besynnerligt om han skulle ha frågat en betjäntpojke huruvida det vore lofligt att rida ut på en söndag -- själf hade han ofta ridit i Hyde Park sådana dagar, hvilket kunde styrkas genom här närvarande vittnen;

     att han vid kapten Vratz' besök söndagsaftonen varit illamående och legat på sin säng. Rörande anledningen till Vratz' besök finge man fråga

35

denne själf. Königsmark hade icke fäst någon vikt därvid;

     att han så hastigt hade lämnat London måndagsmorgonen, emedan han genom en budskickning från mr Hanson fått höra att folket misstänkte honom och att han riskerade blifva sliten i stycken, innan han fått rättfärdiga sig. Han hade, då han arresterades icke haft tio guinéer på fickan, hvilket ådagalade hur föga han varit beredd på flykt;

     samt slutligen, att hans vid arresteringen fällda yttranden om hertigen af Monmouth och fläcken på sitt namn vore lätt förklarliga, utan att innebära någon medvetenhet om mordet.

På grund af öfverdomarens särskilda tillstånd fick Königsmark själf upprepa dessa förklaringar på tyska och fransyska för de utländska jurymännen, i stället för att efter vanlig praxis låta tolken göra det. Denne sekunderade under svaromålet Königsmark på bästa vis genom bekräftande och upplysande tillägg till hans ord. Äfven försökte han att göra den unge engelske betjäntens trovärdighet i någon mån misstänkt. Denne skulle nämligen hafva berättat att den mördades anförvanter erbjudit sig att skaffa honom en bra plats. Den gode sir Nathanaels täta inblandning till den anklagades hjälp gaf en af domstolens ledamöter fullt skäl till den anmärkningen att han syntes vara tolk, vittne och advokat i samma person.

Königsmark höll till sist en liten allokution till juryn. Han skattade sig lycklig, sade han, att han vore i ett protestantiskt land och inför

36

protestantiska domare. För att skydda den protestantiska religionen hade hans förfäder under den store Gustaf Adolf vågat lif och blod; de hade kämpat för sin ära och sin tro, och själf vore han villig att på stället låta sitt lif, om någon af hans föregående handlingar varit sådan, att man kunnat tro honom vara i stånd till det brott, för hvilket han här stode anklagad. Han vore en vän af gamla England och engelska folket samt beredd att tjäna dess sak. Utan tanke på egen fördel, emot sina anhörigas önskan, hade han fört sin unge broder till England, för att visa hur högt han satte den protestantiska läran och den engelska nationen.

Under en tid då orden No Popery funno genklang i millioner brittiska bröst och den stora hopens förskräckelse för katolikernas stämplingar till löjlig ytterlighet uppskrufvats, kan man icke frånkänna Königsmark en viss skicklighet i denna appell till jurymännens protestantiska känslor.

Tvenne af domstolens ledamöter, hvilka sutto där som representanter för the Kings Council ansågo sig nu uppfordrade att hvar för sig i långa anföranden bemöta Königsmarks försvar och ådagalägga huru svaga de af honom gifna förklaringarna voro. De betonade skarpt det nära förhållande och beroende hvaruti tvenne af gärningsmännen stått till Königsmark, som haft dem både natt och dag omkring sig, under det han höll sig dold för annat umgänge; äfvensom den uppenbara afsikten med brottet att tjäna Königsmarks planer, enär verkställarne själfva icke ägt något bevisligt skäl att

37

trakta efter mr Thynnes lif. Dessa båda tal gjorde starkt intryck på åhörarne, hvilket gaf sig till känna genom så högljudt sorl, att domstolen måste påbjuda tystnad.

För sista gången tog Lord-öfverdomaren till orda för att, innan nämnden afträdde, så vidt möjligt motverka den för Königsmark ofördelaktiga stämning, som de båda föregående talarne kunde hafva framkallat. Till ledning för jurymännen, fäste han deras uppmärksamhet på tvenne rättsprinciper, hvilka noga båda fasthållas i förevarande fall: 1:o, beträffande Borosky, Vratz och Stern, att en person som i ond afsikt är närvarande vid en förbrytelse, därigenom gör sig saker till samma straff som den hvilken föröfvar själfva gärningen; 2:o, beträffande Königsmark, att en förbrytelse begången af underordnade i ändamål att hämnas en förolämpning tillfogad deras herre, icke för den senare medför något som helst ansvar, så framt icke kan bevisas att han uppmanat till gärningen eller varit medveten därom. Det framgick af allt, att öfverdomaren icke ansåg rannsakningen hafva bragt i dagen något bindande bevis för Königsmarks medbrottslighet. Med stor juridisk förmåga gaf han i snabba drag en sammanfattning af målet, hvarvid han sörjde för att de besvärande omständigheterna icke alltför mycket fingo framträda i förhållande till de Königsmarkska förklaringarna, hvilka återgåfvos på ett särdeles öfvertygande sätt.

Nämnden, som sålunda blifvit tillräckligt förberedd, uttalade efter en halftimmes enskild

38

öfverläggning sitt utslag: skyldig för Borosky, Vratz och Stern -- icke skyldig för Königsmark. Med ett: »God bless the king and the honorable Bench» tackade grefven juryn.

De skyldige tillfrågades för formens skull om de hade någon invändning att göra emot att lagens stränghet tillämpades på dem. Borosky anbefallde sig blott åt Guds barmhärtighet, hvaremot Vratz och Stern förklarade att deras sak icke blifvit rättvist behandlad.

Härefter afkunnade the Recorder domen öfver de tre, som lydde på döden medelst hängning.

Königsmark var alltså räddad. Jurymännen som sannolikt i liknande fall skulle gjort processen kort med en vanlig highwayman, ansågo sig i detta betydande mål hellre böra frikänna, ehuruväl de, lika litet som nu eftervärlden, kunde allvarsamt betvifla Königsmarks moraliska medbrottslighet. Angående denna tala de tryckta, af Lord-öfverdomaren Pemberton själf godkända protokollerna ett alltför tydligt språk. Men de direkta bevisen saknades, hvartill kom att den egentliga verkställande handen, kapten Vratz, intill sitt sista andedrag med en sällsynt själfuppoffring vidhöll att grefven icke haft med saken att göra. En son af en förvildad tid, en på sitt sätt ridderlig, fastän missledd natur, hade denne Vratz uppgjort en egen moral-codex, där det icke var fråga om rätt eller orätt, utan endast om

39

de särskilda plikter, hvilka tillhörde det något oklara väsen, som han kallade en gentleman. Hellre än att visa sig otacksam mot en vän och skyddsherre, kunde man på hans vink skicka en kula i kroppen på en för honom misshaglig person och ändock icke upphöra att räkna sig till det privilegierade skrået; men att med en halfdragen anda blottställa sin patron, det finge gentlemannen aldrig göra, äfven om han därmed räddat sitt eget lif. De underordnade verktygen, som han drog med sig, förtjänade naturligtvis icke en tanke. Då en gentleman, en adelsman som kaptenen med gladt mod gick i döden för sin unga lysande vän och det Königsmarkska husets ära, borde sådana poor devils känna sig hedrade att få följa med. Kaptenen, för sin egen del, »did not value dying of a rush» och menade att Gud icke begärde af en soldat och en gentleman att de skulle handla annorlunda än efter de särskilda lagarna för deras stånd.

Sterns och Boroskys beteende efter dödsdomen var mindre storartadt. Man har, bland andra tryckta berättelser om deras sista stunder, en vidlyftig skrift: »The last confession, prayers and meditations of Lieuten. John Stern -- -- -- together with the last confession of George Borosky», [4] utgifven af de båda andlige som besökte dem i fängelset. Den ene var den sedermera såsom biskop och statsman namnkunnige Gilbert Burnet; den andre en tysk evangelisk predikant vid namn

40

Horneck, densamme som polemiserade med Heizig-Ridderstierna angående de svenska trolldoms-processerna [5].

Både Stern och Borosky visade sig mycket ångerfulla och mottogo med öppna armar religionens tröst. Den förre använde dagarne före afrättningen med flitigt nedskrifvande af gudliga betraktelser och samtal med de båda själasörjarne. Han berättade att han var född i Ingermanland och naturlig son till en svensk friherre, som senare blifvit upphöjd i grefligt stånd. Namnet ville han icke uppgifva. Hans lefnad hade varit äfventyrlig och kringirrande, men han hade icke belastat sitt samvete med någon egentlig förbrytelse, förrän han i en osalig stund vardt bekant med kapten Vratz, hvilken hjälpte honom med penningar och inom kort vann ett sådant välde öfver honom, att han viljelöst lät indraga sig i mordplanen mot Thynne. Om ett envig var nu icke längre tal. Kaptenen hade först frågat Stern om han kände någon italienare, hvilken för ett par hundra riksdaler ville gifva Thynne ett dolkstygn, men då Stern icke kunde gifva anvisning på någon sådan, hade Vratz bestämt sig för ett annat sätt. »Jag känner en lämplig karl, som kommer till staden om fredag», hade han sagt. Med Königsmark hade Stern icke varit personligen bekant, men väl hade Vratz visat honom ett papper med Königsmarks namn under, hvari Vratz bemyndigades att lofva en

41

officersfullmakt och 600 riksdaler åt hvem helst som ville »göra det». Stern lät locka sig att följa med, nästan utan att veta hvad han gjorde. Då de redo efter Thynnes vagn, kom liksom en domning öfver honom och hans häst ville icke lyda tyglarne.

Den arme polacken meddelade sin själasörjare att han efter en lång och svår sjöresa knappast hunnit anlända till London och anmäla sig hos sin herre, förrän denne tillsade honom att han »under tre dagar» skulle följa med kapten Vratz och göra hvad kaptenen befallde honom. Kaptenen berättade honom en historia om en engelsk herre som sändt sex lönmördare öfver till Frankrike efter grefven och kaptenen. Dessa hade nedlagt två af sina angripare, men grefven hade själf blifvit sårad. Nu skulle den engelske herrn umgälla detta och nedskjutas på öppen gata, kaptenen hade härvid satt geväret i Boroskys hand. För att häfva dennes betänkligheter, hade kaptenen låtit honom förstå att det vore på samma sätt i England som i Polen, där i sådana fall husbonden hade att ensam bära ansvaret, icke tjänaren som endast åtlydt order. Borosky slutade sin bekännelse med bedyrande att han kom till England utan att på förhand veta något om de afsikter man hade med honom.

Det gör ett egendomligt intryck att läsa dessa bekännelser, hvilka icke fingo afläggas inför juryn under den offentliga rannsakningen.

Familjen Thynne och Monmouthska partiet försökte ännu i sista ögonblicket att skaffa intyg om Königsmarks delaktighet. Han sattes icke på fri

42

fot annat än mot borgen af 4,000 pund för sin inställelse vid nästa domstols-session. Kapten Vratz ansåg att de båda predikanterna verkade i syfte att få målet återupptaget, när de bestormade honom med uppmaningar att i likhet med de andra lätta sitt samvete genom en öppen och ärlig bekännelse. Men Vratz stod orubbligt fast vid det han en gång sagt, och då den af ånger förkrossade Stern fördes in till honom för att jämte de båda andlige besvärja honom att tänka på sin själs frälsning, utfor Vratz emot olyckskamraten i hårda ord och kallade honom en feg stackare, som genom förespeglingar om hederligare dödssätt och anständig begrafning låtit narra sig att framkomma med uppenbara lögner.

Med Vratz var sålunda intet att göra och den 10 mars lämnade de tre lifdömde Newgates murar för att betala sin gärd åt den mänskliga rättvisan. Galgen var upprest på Pall Mall, enligt dåtida bruk, på samma ställe där missgärningen föröfvats. Tillströmningen af åskådare var ofantlig. Hertigen af Monmouth åsåg afrättningen från en balkong helt nära schavotten. Stern och Borosky dogo som botfärdiga syndare; Vratz utan att skifta färg eller förändra en min -- »like an undaunted hero, as one that had done a friendly office for that base coward Coningsmark», skrifver memoar-författaren Sir John Evelyn. Ännu från schavotten hälsade Vratz artigt på Sir John Reresby och ett par andra personer. Hans sista blick fästes skarpt på Monmouth. Ingen kunde då ana, att denne få år

43

därefter skulle möta samma öde, men utan samma modiga dödsförakt.

Efter afrättningen vardt Borosky upphängd i kedjor vid Mile End, men Vratz, den mest skyldige, fick en ståtlig begrafning. Hans lik balsamerades och nedlades i en vacker kista, invändigt täckt med bly, för att transporteras till Tyskland, allt sannolikt på bekostnad af familjen Königsmark.

Thomas Thynne, hans offer, fick sitt sista hvilorum i Westminster Abbey, där hans praktfulla grafvård af hvit marmor ännu är att se. Med en kerub vid sin sida, framställes den hädangångne liggande i hel figur, framför en tafla, hvars inskrift i korthet angifver hans namn och tragiska slut. På sockeln till monumentet är mordscenen afbildad. Ursprungligen var för taflan afsedd en annan och utförligare inskrift, hvari Thynne hedrades såsom en oförfärad motståndare till de papistiska villfarelserna och hans mördare benämndes Königsmarks satelliter. Domprosten i Westminster, af undseende för hofvet, tillät icke att denna inskrift ditsattes.

Mänskligt att döma, förskonades Thynne från en ännu dystrare lott än att midt under medgången plötsligt falla för en lönmördares kulor. Något mer än tre år efter de här beskrifna händelserna utbröt den Monmouthska rebellionen mot konung Jakob. Sannolikt hade Thynne, om han då lefvat, befunnit sig bland sin olycklige väns anhängare på slagfältet vid Sedgemoor, den dimmiga julimorgonen, för att antingen nedsablas af de kungliga trupperna eller fången bortsläpas till Jeffreys' blodsdomstol. Att

44

sofva i Westminster under marmor var bättre och anständigare.

Det stolta Longleat och alla de andra egendomarne, som genom Thoms of Ten Thousand förtidiga död måhända undgingo konfiskationen, tillföllo en annan gren af släkten Thynne, hvars hufvudman sedermera erhöll värdighet af peer under namn af lord Weymouth, och slutligen, under Georg III, upphöjdes till marquis of Bath.

Den unga änkeladyn, hvars farliga skönhet och olycksbringande rikedomar gifvit upphof åt denna sorgliga historia, var nu vid icke fyllda 16 år för andra gången fri. Illviljan beskyllde henne för vissa aftal med Königsmark, men hade denne någonsin hyst förhoppningar att i framtiden få äga henne, voro dessa nu oåterkalleligt tillintetgjorda genom den uppseendeväckande processen och de mörka misstankar, hvilka i trots af juryns icke skyldig hädanefter åtföljde hans namn.

För att så fort som möjligt tysta munnen på förtalet, skyndade sig lady Elisabeth att åter träda i brudstol. Icke fyra månader efter Thynnes död räckte hon sin hand åt den tjugoårige Charles Seymour, hertig af Somerset. The proud duke, som han allmänt kallades, vardt känd som den högmodigaste och odrägligaste herre i hela England. Han steg till stora poster och värdigheter under drottning Anna, hos hvilken hans hertiginna var förklarad gunstling. Det politiska inflytande hon utöfvade, ådrog henne fiendskap af Swift, som gick

45

illa åt »den rödhåriga hertiginnan» i några arkaistiska verser, där det bland annat heter:

"Beware of carrots from Northumberland!
Carrots sown Thynn a deep root may get,
If so the bey in Somer set;
Their Conyngs (cunnings) mark thou; for I have been told
They assassin when young, an poison when old."

Hertiginnan förlät aldrig denna förolämpning, som Swift bittert fick ångra. Den biskopsstol som var hans lifs käraste dröm, priset för så många gallsprängda partiskrifter, vardt aldrig hans; och detta -- säger han själf i bref till Stella -- var den hämndlystna rödhårigas verk.

Hertiginnan af Somerset afled år 1722, 56 år gammal. Hennes äktenskap, bakom hvars yttre glans säkert många bittra minnen dolde sig, var välsignadt med en talrik afkomma, af hvilken dock få öfverlefde henne.

Nu till sist några ord om hufvudpersonen i detta familjedrama. Samma dag som dödsdomen verkställdes på Vratz och de öfriga, försvann Königsmark från London och från England, för att aldrig mera dit återkomma. Hans lif var hotadt både af det uppretade folket och Thynne's vänner. En bland dessa, lord Cavendish, hade velat utmana Königsmark, men duellen kom icke till stånd. Königsmark sade sig hafva i Newport förgäfves väntat på vederparten. För att i någon mån söka stämma allmänheten gynnsammare, utgafs 1682 ett af gravören R. White, troligtvis på beställning af familjen

46

utfördt, präktigt kopparsticksporträtt in folio af »Charles John, Lord Konigsmarke, who was tryed and acquitted from being an accessory to the barbarous murther of Tho. Thyne Esq.r». Under hans ungdomligt sköna hufvud och det grefliga vapnet läsas några verser, hvilkas slut lyder:

>

"Thy well known Courage could no ayd demand,
Nor didst thou need a mercenary hand.
Lett this thy injur'd Reputation right,
He dares not murther, who can dare to fight."

Ludvig XIV skref själf för att lyckönska grefvinnan Königsmark till sonens frikännande och denna höga utmärkelse fick motväga tänkesättet hos den engelska hopen, i hvars ögon Königsmark, oaktadt det vackra porträttet, allt framgent gällde såsom en låg lönmördare. En omständighet, föga ägnad att förbättra Königsmarks anseende hos allmänheten, var hans ressällskap vid affärden från England. Han gick nämligen ombord på samma fartyg, som öfverförde till kontinenten den beryktade Louise de Kéroualle, hertiginna af Portsmouth, Carl II:s franska mätress, ytterst illa anskrifven i den dubbla egenskapen af papist och Ludvig XIV:s politiska verktyg. Ett smädligt flygblad, som utkom i anledning af dessa impopulära personers gemensamma afresor, finnes bland British Museum's samlingar.

Den franske monarken, till hvilken den unge grefven nu begaf sig för att aflägga pliktskyldig tacksägelse, emottog honom med mycken ynnest och utnämnde honom till öfverste för ett regemente. Königsmarks panegyrister säga att konungen sökte

47

förmå honom blifva katolik, men att intet kunde rubba hans trohet mot den protestantiska religionen. Detta kan mycket väl vara sant och står ingalunda i strid med tidslynnet. Att uppoffra rivalers lif och kvinnors heder kunde gå för sig, men icke att uppgifva en enda artikel af den Augsburgska bekännelsen.

Till Catalonien, som blodades af den franska eröfringspolitiken, ilade nu Königsmark brinnande af stridslust. General Isak Cronström, som i sin ungdom tjänade vid hans regemente, anför i sitt af Gjörwell utgifna lefverne exempel på Königsmarks hänsynslösa slöseri med sina soldaters blod. »Alla hans gärningar skulle vara ovanliga.» Men för Ares glömdes icke Afrodite. Enligt hvad Cronström berättat för Warmholtz, lät Königsmark alltid åtfölja sig af en eller två unga flickor under manlig förklädnad. Både i Frankrike och Holland skall han hafva haft naturliga barn. En dotter Mariana blef sedan gift med en markis de Carendon i Paris, uppgifver Warmholtz. Denne kände äfven i Holland afkomlingar af en son till Königsmark, hvilka antagit det ryktbara namnet.

Men snart öppnade sig för den äfventyrslystne ett nytt, ännu mera lockande stridsfält. Farbrodern, fältmarskalken Otto Wilhelm hade mottagit den venetianska republikens kallelse såsom öfverbefälhafvare i kriget med turkarne; och brorsonen skyndade att åtfölja den pröfvade fältherrens fanor. Att strida mot de otrogna ansågs ännu den tiden hardt när såsom en Gudi behaglig gärning. Skulle

48

någonting kunna aftvå rostfläcken från London, hvilken vanprydde hans sköld, borde det väl vara detta. Men här var gränsen både för den äldres och den yngres krigarbana. Redan 1686, den 27 augusti, dukade Carl Johan Königsmark under i Argos, icke för Ottomanernas vapen, utan för en hetsig feber. På dödsbädden skall han hafva klagat »att han ännu icke hunnit uträtta något i världen». Två år senare slöt Otto Wilhelm i Negroponte sitt bragdrika lif. Farbroder och brorson begrofvos samtidigt uti Mariakyrkan i Stade den 19 januari 1691, hvarvid Generalsuperintendenten för hertigdömena Bremen och Verden, Johan Diecmann framför deras af troféer omgifna kistor höll ett uppbyggligt tal, som följande året trycktes i Stade, beledsagadt af kopparstick. De liknas däri vid bibelns krigshjältar Saul och Jonathan samt Maccabæerna, hvilka äfvenledes gåfvo sitt lif i kampen mot Herrens fiender. Efter den andliga delen af talet, som ensamt för sig fyller 110 foliosidor, följa personalier. Den beklagliga händelsen i London vidröres i korthet, men grifttalaren försäkrar, att Carl Johan Königsmarks oskuld vid den anställda undersökningen lyste så klar, att hans vedersakare måste rodna af blygsel och nedslå sina ögon till jorden. För öfrigt framhåller han den hänsofnes stora dygder och fromhet, särskildt bekräftad genom hans sant kristliga dödsberedelse. Eftervärlden, som läser detta, må väl med förundran spörja: hvad är sanning?

[1] Titeln på denna sällsynta "Tryal", tryckt i London 1682, återfinnes hos Warmholtz n:o 7,774.

[2] I de tryckta rättegångshandlingarna, hvilkas datering här oförändrat återgifves, följes den gamla engelska tidsberäkningen, enligt hvilken nyåret begynner d. 25 mars. Efter vår moderna kronologi vardt sålunda Thynne mördad 1682, icke 1681.

[3] Denne Hanson eller Hanssen befordrades kort därefter till assessor i Pommerska hofrätten samt adlades. Senare lämnade han Sveriges tjänst för att öfvergå till Danmarks. Han användes som diplomat och var vid sin död dansk minister i Madrid. Det Königsmarkska husets forne förtroendeman var tydligen nyttig till något af hvarje. Adlad äfven i Danmark, antog han namnet von Ehrencron.

[4] London 1682 fol. 28 sid. Omtryckt i "The Harleian Miscellany". VIII.

[5] Se "Samlaren", X. 1889.