Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Wägner, Elin - 2. Wägner, Harald - Väring, Astrid - Wärn, se även Wærn - Wärn, Tage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wägner
452
Wärn
i småländska avkrokar skildras roligt
och rörande i ”Gammalrödja” (1931).
Liknande bilder ”från en bygd som
ömsar skinn” återfinnas i
”Vändkorset” (1935), som återupptar
diskussionen från ”Den namnlösa” och
”Silverforsen” om idébrytningen mellan
olika kristna och humana
schatteringar i samhällsarbetet. — År 1929
lämnade W. Tidevarvets redaktion
och slog sig ned i sin småländska
bygd, på gården Lilla Björka i Bergs
skn. Under 1930-talet intresserade
hon sig för historisk forskning,
framför allt för teorierna om ett
ursprungligt matriarkat, och övertygades om
dessa modersåldrars idealkaraktär.
De i viss mån självbiografiska
”Genomskådad” (1937) och
”Hemlighetsfull” (1938) antydde hennes väg dit.
Mot den manliga, själlösa,
exploaterande civilisationen riktade hon tills,
med Elisabeth Tamm skriften ”Fred
med jorden” (1940), som utvecklade
ett lantbruksfilosofiskt
pacificerings-program. I landskapsbeskrivningen
”Tusen år i Småland” (1939)
sammanflätades svunna
föreställningsvärldar med nuet, där blandades
synpunkter på fornminnesvård och
folklore med aktuellt bygdereportage och
barndomsminnen från släktens
prästgårdar. Med ”Väckarklocka” (1941)
ville W. mot bakgrund av den
uppfattning hon kommit fram till —- en
rätt uppskattning av moderligheten
som livsvillkoret för en fredlig
framtid — ingjuta ny frimodighet hos
kvinnor och självrannsakan hos män.
W:s sista roman, ”Vinden vände
bladen” (1947), formade sig till en
krönika med perspektiv genom
århundraden om trakten kring den småländska
sjön Smalen. Några månader föreW:s
död utkom ”Spinnerskan” (1948), ett
urval av tidigare publicerade
noveller jämte några nyskrivna. — En
sällsynt förtrolig inlevelse kännetecknar
biografin ”Selma Lagerlöf” (1—2,
1942—43). Vid sin bortgång var W.
på Sv. akad:s uppdrag sysselsatt med
en levnadsteckning över Fredrika
Bremer; ett avsnitt utgavs 1949. Med
Bremer och Lagerlöf hade W. mycket
gemensamt. Hon liknade Fredrika
Bremer i sitt livslånga intresse för
kvinnornas ställning och uppgift, för
det samhällsmoderliga, men också i
förkärleken för teologisk debatt oeh
i den internationella orienteringen.
Selma Lagerlöf var Sv. akad:s första
kvinna, W. blev 1944 den andra. I
flera avseenden kom hon dessutom att
i sin förkunnelse föra också arvet
från Ellen Key vidare. — Redan W: s
tidiga författarskap, som växte fram
ur hennes journalistik, ger prov på
kvickögd realism, raljerande ironi
och social kampanda, allt
kännemär
ken för hela den grupp av jämnåriga
författare, som fingo sitt genombrott
omkring 1910. Journalistiska och
propagandistiska drag äro genomgående
hos W., liksom också den personliga
kvickheten och en humorfylld blick
på tillvarons komiska sidor. Men
problematiken djupnar i W:s senare
diktning. Med sanningslidelse tecknas
där kvinnliga karaktärer, deras
konflikter, lidanden och utveckling mot
självständighet oeh befrielse. — W.
var från 1937 led. av Samfundet De
nio. — W:s ”Valda skrifter” har
utgivits i 15 bd, redigerade av H.
Ahlenius. — Gift 1910—22 med
professorn John Landquist. — Litt.: F.
Böök, ”Resa kring sv. parnassen”
(1926); E. Hedén, ”Ung sv. litt.”
(”Valda skrifter” 5, 1927); H.
Ahlenius, ”E. W.” (1936); K. Boye, ”E.
W. En översikt” (Ord och Bild 1936);
M. Lindqvist, ”Människor” (1938); Ö.
Lindberger, ”Hjärtat och nycklarna.
Några synpunkter på E. W:S
författarskap” (Bonniers litterära magasin
1949); J. Landquist, ”Som jag minns
dem” (s. å.); H. Martinson,
”Inträdestal” (s. å.). M. Bn
2. Wägner, Sven Har a Id,
journalist, författare, f. 3 april 1885 i Lund,
f 12 mars 1925 i Paris. Bror till W. 1.
— W. avlade mogenhetsex. 1902 och
blev i Lund fil. kand. 1905 samt fil.
lic. 1913. Han var
biblioteksamanu-ens 1906—08 i Lund, extra lärare i
Hälsingborg 1908 och övergick sedan
till journalistiken. Han medarbetade
i Skånska Socialdemokraten och var
sedan verksam i Dagens Nyheter 1910
—13 under sign. Cobra. Åren 1913—
25 var han medarb. i Aftonbladet.
Han var bl. a. verksam som
utrikeskorrespondent. — W. tillhörde under
studentåren kretsen kring den s. k.
”Lundabohemen”, som gjorde sig
hörd i tidn. Majgreven. Atmosfären
i denna krets har W. återgivit i ett
par av sina novellsamlingar, ”1
templets skugga” (1910) och ”Där de
härliga lagrarna gro” (1916). W. skrev
också historietter, äventyrs- och
detektivromaner, hållna i en lätt
akademisk stil. Av W:s
äventyrsromaner kunna nämnas de under sign.
Lennart Slange utg. ”De hemlighetsfulla
gåvorna” (1914), ”Storfurstens fånge”
(s. å.) och ”Ropet från skogen”
(1915). Han skrev flera
detektivromaner, bl. a. ”Klockan 6.37” (1916)
under sign. Gordon Bennet. W. utgav
också ”Förryckta Cæsarer” (1921),
biografiska essäer från de romerska
kejsarnas tidevarv. — Gift 1911—22
med författarinnan Ellen Rydelius
(bd 6 s. 429). H. U.
Väring, Astrid, författarinna,
f. 15 dec. 1892 i Umeå. Föräldrar:
läroverksadjunkten Karl Erik Glas
Astrid Väring.
och Rosa Matilda Scharin. — V.
utexaminerades från Högre
lärarinneseminariet i Stockholm 1913 samt
verkade som privatlärarinna 1913—
16 och som medarb. i
Västerbottens-Kuriren 1916—19. Sitt genombrott
gjorde hon med romanen ”Frosten”
(1926) och dess fortsättning
”Vintermyren” (1927), i vilka hon med
inlevelse och kunskap skildrar
hemtrakten Västerbotten under den stora
hungersnöden i slutet av 1860-talet.
Det mest värdefulla i dessa liksom i
de närmast följ, verken är det rika
kulturhistoriska material hon
framlägger. Romansviten ”Släkten”
(”Släkten”, 1934, ”Ett skepp kommer
lastat”, 1935, ”Känner du väl det
land”, 1936, oeh ”Härmfågeln”, 1939)
är en brett upplagd släktkrönika och
ett epos om födelsestaden Umeå.
Framställningen är där mera
romantisk och romantekniken enkel. Med
”Längtan heter vår arvedel” (1941)
återvände V. till sin ursprungliga
miljö, det fattiga, karga
Västerbotten, och nådde med en oromantiserad
skildring konstnärligt betydande
resultat. En stor försäljningsframgång
blev prisromanen ”Katinka” (1942)
med motiv från finska kriget 1808—
09. ”1 som här inträden...” (1944;
filmatiserad 1945) och ”Föranleder
ingen åtgärd” (1947) utgöra angrepp
på den sv. sinnessjukvården, och i
”Du skall icke dräpa” (1946) har V.
kritiserat vården av de
straffriför-klarade. — Gift 1) 1919—46 med
läroverksadjunkten Eugen Teodor
Väring; 2) 1947 med byråassistenten
Martin öhman. B. E—n, W. F.
Wärn, se även Wærn.
Wärn, Tage Gustaf, ämbetsman,
f. 11 jan. 1896 i Sundsvall.
Föräldrar: borgmästaren Axel Gustaf
Andersson och Maria Ulrika Berggren.
— Efter studentex. i Sundsvall 1914
och jur. kand.-ex. i Stockholm 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
