Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Wrangel, Wilhelm Gustaf - 12. Wrangel, Erik - 13. Wrangel, Anders Reinhold - 14. Wrangel, Anton Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wrangel
432
Wrangel
na. W., som före sin avresa erhållit
instruktioner av danske ministern
Grüner, ställde sig emellertid på
böndernas sida. Han sökte
visserligen undvika varje yttre form av
be-fälsställning men tjänstgjorde i
realiteten som militär expert åt de
upproriska under deras tåg mot
Stockholm. Vid upprorets blodiga
nedslående var W. försatt ur verksamhet,
då han efter en uppvaktning hos
konungen kvarhållits på slottet. För sin
delaktighet dömdes han till livstids
fängelse på Varberg. W. benådades
dock i samband med det nya
ko-nungaparets kröning 1751. — Gift
1719 med Ingeborg Silfversparre.
H. E—a
12. Wrangel, Erik, friherre,
ämbetsman, politiker, f. 23 april 1721, f 4
jan. 1760 i Hamburg. Son till W. 10. —
Efter studier i Uppsala blev W.
hov-junkare 1738 och två år senare
kansli-junkare. Han utnämndes till v.
kammarherre 1743 och åtföljde s. å. greve
C. G. Tessin på dennes ambassad till
Danmark. Är 1749 erhöll han
lagmanstjänsten på Gotland. Ett
försök av konungen att göra W. till
lagman i Uppland strandade dock på
rådets motstånd. I den konflikt, som
vid 1750-talets början seglade upp
mellan det nya konungaparet och
hattrådet, ställde sig W. på hovets
sida. Tack vare sin stora begåvning
och rika bildning, sin lätthet att
uttrycka sig, sin kvickhet och sina stora
sällskapstalanger blev W. en
förklarad favorit hos drottning Lovisa
Ulrika och tillhörde de innersta
cirklarna vid hovet. Han blev även den
drivande kraften inom hovpartiet,
även om han, då det gällde direkta
aktioner, sökte att så mycket som
möjligt hålla sig i skymundan. På
riksdagen 1751—52 var W.
oppositionens främste talesman på
Riddarhuset, och vid utarbetandet av
planerna till hovets revolutionsförsök
1756 spelade W. en ledande roll. W.
uppges vara förf, till de kända
agita-tionsskrifterna ”Constans Sincerus”
och det s. k. ”Mössornas testamente”.
Hattarna hade emellertid kommit
hovets stämplingar på spåren, och då
marken började bränna under
fotterna, flydde W. till Norge i mars 1756.
Därifrån sökte han bedriva agitation
bland gränstrakternas befolkning,
men om den under sommaren
spridda partiskriften ”Svea rikes
tillstånd” stammar från hans hand, är
osäkert. Efter revolutionsförsökets
misslyckande dömdes W.
frånvarande av ständernas kommission till
döden. Redan i april fortsatte W. sin
flykt till Tyskland och sökte där
knyta förbindelser med Preussen och
England, till att börja med utan
fram
gång. Med den sv. drottningen
upprätthöll han alltjämt förbindelser,
dels direkt, dels genom förmedling av
greve J. A. Meijerfelt. Sedan Sverige
inträtt i det sjuåriga kriget, ökades
den preussiska regeringens intresse
för W:s revolutionära projekt i hög
grad. Han erhöll ekonomiskt
understöd, som satte honom i stånd att
sända en meningsfrände,
pagehov-mästaren Bredna, till Norge för att
därifrån sondera stämningen i
Sverige. Den preussiska regeringen stod
också i begrepp att sända W. på en
beskickning till Ryssland, där hans
goda förbindelser med den förre
ryske stockholmsministern Panin
kunde visa sig bli värdefulla, då W:s
plötsliga död satte punkt för hans
rastlösa politiska verksamhet. — De
utlåtanden och memorial, som av
Adolf Fredrik ingivits under
1750-talets författningspolitiska kris ha
sannolikt W. till förf. Enligt en
uppgift skall Gustav III vid
utformandet av 1772 års regeringsform ha
begagnat sig av ett författningsförslag,
som vid århundradets mitt uppgjorts
av W. — Ogift. — Litt.: O.
Jäger-skiöld, ”E. W. och den preussiska
utrikesledningen 1758—60”
(Person-hist. tidskr. 1936). H. E—a
Anders Reinhold Wrangel.
13. Wrangel, Anders
Reinhold, greve, arméofficer, riksråd, f.
29 juli 1722, f 3 sept. 1780 i
Stockholm. Son till W. 9 i hans första gifte.
— W. blev sergeant vid Livgardet
1738, fänrik där 1741 och deltog i
ryska kriget 1741—43. Efter att som
löjtnant i fransk tjänst ha deltagit
i österrikiska tronföljdskriget 1744
blev W. löjtnant vid Livgardet 1745
och major vid garnisonsreg. i
Stralsund 1749. Under pommerska kriget
förde W. befälet över en
grenadjär-bataljon, blev överstelöjtnant i
armén 1759 och vid Västmanlands reg.
1760. I träffningen vid Röpenach
1761 ledde W. självständigt en sv.
styrka och visade där stor tapperhet.
W. utnämndes till överste i armén
1762. På prästeståndets initiativ
utsågs W., som tillhörde mösspartiet,
till generalfälttygmästare 1766. På
våren 1772 blev W. riksråd och
inträdde i det då bildade mössrådet.
Dess livstid blev dock kort, och W.
entledigades i samband med Gustav
III:s statsvälvning men upptogs
omedelbart i det nya råd, som konungen
bildade. Hans politiska inflytande
under den nya regimen kom dock att
bli ytterst obetydligt. W. blev friherre
1771 och greve 1778. — Gift 1762
med Eleonora Mariana Barnekow.
H. E—a
14. Wrangel, Anton Johan,
greve, sjökrigare, f. 3 jan. 1724, f
23 april 1799 i Karlskrona. Son till
W. 7 i hans första gifte. — W. blev
1734 kadett vid volontärkompaniet i
Karlskrona, utnämndes 1740 till
arklimästare och 1742 till löjtnant
och deltog i örlogsflottans sjötåg till
Finland följande år. Han erhöll 1745
tillstånd att träda i holländsk
krigstjänst och bevistade 1745—49 års
sjöstrider mellan Holland och Frankrike.
Han var bl. a. med om försvaret av
Ostende och gjorde som löjtnant och
kaptenlöjtnant konvoj tjänst på
holländska örlogsfartyg. Efter
hemkomsten till Sverige befordrades han 1749
till kapten och fem år senare till
kommendörkapten, deltog i en
kryssning till Medelhavet 1755—56 och
tjänstgjorde som konungens
generaladjutant 1765—67. Han blev 1766
dir. för kadettkåren i Karlskrona,
1767 kommendör och 1769
schoutby-nacht och viceamiral samt utnämndes
1772 till kommendant i Karlskrona.
Sistn. år blev han även chef för
galäreskadern i Stockholm men avgick
efter endast några månader, då han
önskade kvarstanna i Blekinge. Han
utnämndes 1773 till amiral och
överkommendant i Karlskrona och 1777
till förste amiral vid örlogsflottan,
blev 1780, sedan
generalamiralsäm-betet inrättats, militäramiral i
Karlskrona och kallades 1784 till riksråd
och en av rikets herrar. Ären 1785—
94 tjänstgjorde W. ånyo som
överkommendant i Karlskrona. W. deltog
som storamiralen hertig Karls
närmaste man i slaget vid Högland 1788
och belönades efter striden av Gustav
III med den nya riddarorden,
Svärdsordens stora kors. Han deltog
emellertid inte i de följande sjöstriderna.
Är 1794 utnämndes han till president
i amiralitetsöverrätten, tre år senare
blev han ånyo överkommendant i
Karlskrona och samtidigt
befälha-vande amiral samt ordf, för kommit-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
